Aftonbladet – 29 juli 1843, sida 3

stämdt, att en af oss två ser orätt. Om dett: giftermål blir utaf, så är min lifligaste önskan. att det må vara jag! oo— Af allt det der drar jag den slutsatsen, at! ni råder mig att ej gifta mig med herr Tonayrion — Om ni ämnar köpa en diamantprydnad, och om en vän säger till er: Stenarne, som ni beundrar, äro oäktan, köper ni då denna prydnad utan att undersöka dess värde? — Ni talar i dag blott i liknelser, sade Estelle skämtsamt; för ett ögonblick sedan var det fråga om påfogelsfjädrar, nu är det ädla stenar! jag är tvungen att äfven denna gången öfversätta. Ni vill säga, att giftermål är en allvarsam sak, som ej bör afgöras lättsinnigt, oh att ibland männer äkta diamanter äro sällsynta, under det att de oäkta öfverflöda. Jag känner detta långt förut, min herre. Edert råd är således öfverflödigt; jag tackar imedlertid för detsamma, ty jag tviflar ej på, att det ju är förestafvadt af en välvillig afsigt. Men jag försäkrar er, jag lofvar er, att använda lika mycken uppmärksamhet vid valet a! en man, som wid valet af en prydnad. Hvilken tanke ni än må hafva fattat om min lättsinnigbet och min obetänksamhet, så bör ni kunna piminna er, att jag kan tänka, när behofvet så påkallar. Jag har ej, tror jag, gifvit er rätt alt anse erhbållandet af mitt samtycke för någon lätt sak Dessa bitande allusioner på detafslag, som Sorvion för kort tid sedan utstått, rågade det bittra af detta samtal. Fru Caussade förekom svare! från sin gamla älskare genom en lika kort som förbehållsam helsning, och, i det bon genast allägsnade sig, gick hon in uti byggningen. . Älskar hon honom? frågade Bervian sig sjelf