Aftonbladet – 28 juli 1843, sida 3

— Skymfad, säger ni! kan väl ett barn blifva skymfadt? . — Felix är icke något barn, min fru. — Barn eller icke, så är det omöjligt, att han med allvar kan tänka på att slåss. — Jag kan tvertom försäkra er, att ingenting är mera allvarsamt, än hans beslut. Det vore utan nytta, att jag försökte hindra det, och ni sjelf, hvilket vill mycket säga, skulle ej, efter mintanke, hafva större framgång. — Det blir det vi få se, sade Estelle med ett högdraget småleende; imedlertid kan jag ganska väl begripa, att Felix låtit hänföra sig af sin ålders naturliga förtroende till sig sjelf; men ni, min herre; som man hvarken kan anklaga för oförsigtighet eller oförvägenhet, förskräcks ni icke af den ofaritliga olikheten i denna strid? — För att förskräckas åf den, måste man erkänna den. — Ni tror således) att herr Tonayrion och er systerson hafva lika fördelar? — Tvertom, jag anser dem vara olika. — Förklara er, sade Estelle med otålighet. Servian betraktade henne med en genomträngande blick. — Tillåt mig att göra er en enda fråga, . sade han till henne: Huru vet ni, att herr Tonayrion och Felix skola slåss? — Han har sjelf sagt mig det, svarade den unga enkan med tiflighet. — Felix? — Ah nej! Tonayrion. Servian smålog, men teg. — Och utan tvilvel känner och gillar herr Tomayrion det steg, som ni värdigats taga i detta ;gonblick ? Estelle betraktade sin gamla älskare shed en tolt min. : — Jag behöfser ej fullmakt af någon, sade hon, ör att uppfylla hyad som synes. mig menskligt ch rätt. Det är sant, att efter att hafva nödgat l: