Aftonbladet – 28 juli 1843, sida 3

BLANDADE ÄMNEN; — tt SÅNGENS MAKT. TILL JENNY LIND. s Fanns ej fogelskock så präktig, Att den ej från luften yrde Ilande med snabbhet neder, För att herrlig tonkonst höra. Kalevala XXII Runan. Väinämöinen satt på öde stranden Med sitt brustna kantele i handen; Matt var ögat, bleknad var hans kind. Ej en gång i morgonrodnans strålar Någon strimma utaf. fröjd den målar, Ej han ler, fast hvita silfverlockar Smekas ljuft af harnslig vestanvind. Tystnad var den gamle, stum som natten När hon famnar oceanens vatten, Sedan stormen somnat trött deri. Det var han likväl, som först den unga, . Blomstrande naturen lärde sjunga, Han, af hvilken böljan, vinden, skogen Lärde först sin glada melodi. Sägs, att, då kring vårens blomsterängar Ljuden flögo ifrån skaldens strängar, All naturen lyssnade dervtill; Spratt uv djupet vattnets mö, den blida, Skogens vilddjur hörde upp att strida, Rymdens foglar trängdes kring hans skuldror, Solen stod af fröjd och tjusning still; Skaldens känslor utaf längtan brunno, Stora tårar utåt kinden runno, Föllo droppande i hafvets sköt. — — Ljafva sängen hörde upp att tona, Men hvar tår, omkring den gyllne krona, Hvilken pryder hafvets sköna drottning, Till en krans af perlor mildt sig slöt. — Satt nu gubben på den öde stranden Med sitt brustna kantele i handen, Isadt bjerta och förstelnad tår. Se då kommer der med vestervågor Gladt ett Skepp i morgonrodnans lågor, Och: en sång, ett minne ifrån fordom, Öfver böljan skaldens öra når. Matta ögat börjar åter stråla, Glädjens purpur bleka kinder måla, Hjertats pulsar åter ana vår. Himmelsk lust igenom blodet ilar, Mild försoning på hans panna hvilar, Och förrän han går till högre rymder, Än en gång den gamle gråta får. Framåt, framåt skepp och böljor gunga, Men när hon, som så förstod att sjunga, Står på stranden smekt af Suomis vind, Och hvar blomma emot henne nickar, . Se, i gräset röja hennes blickar Daggbestänkt ett herrligt perlesmycke, Och på smycket står: åt Jenny Lind. F. B.