Aftonbladet – 28 juli 1843, sida 3

Estelle gick i en kastanie-alle, som förenad parken med boningshuset, omgifven på den en sidan af en grön äng och på den andra en mur Vid åsynen af sin gamla älskare, som nalkade med hastiga steg, anto hon ett kallt, likgiltig utseende, tillräckligt att nedslå de mest starka il lusioner, som han kunnat skapa sig. Servia märkte denna äånsigtsförändring; småleendet son lekte på hans läppar försvann genast, och hans an sigte uttryckte icke mer än en artig, men någo stolt allvarsamhet. — Jag är till er tjenst, min fru, sade han mer en bugning. — För att förekomma alla oriktiga tydninga öfver det steg jag nu tager, genmälte fru Caussa de, bör jag förut underrätta er, att den sak, hvar om jag nu vill tala, hvarken rörer er eller mig — Det vet jag förut, återtog Servian, med er min af vördnadsfull stolthet, det är således onödigt att söka betaga mig ett hopp, som jag e eger. oo — Det rörer herr Felix, återtog den unga en. kan; vet ni att han skall slåss med herr Tonayrion? — Jag vet det; min fru. . — I det fallet har jag ingenting mer att säg: er, ty ganska säkert skall ni hindra denna duell, — Hvarföre skall jag hindra den? frågade Felixs onkel: med det största lugn. — Hvwarföre! utropade fru Caussade, — en duell, hvari er nevöj löper fara att blifva dödad? — Det är en fara, som han utan tvifvel skall löpa mer än en gång i sitt lifs denna gång underkastar han sig den, utan att söka: den. Om Felix haft den minsta orätt, skulle jag använda all -min makt, för att få honom att erkänna den, i stället för att föröka den; men långt derifrån, är det: just han, som blifvit skymfad. Han har således skäl att fordra en upprättelse, och jag har ingen rätt att sätta mig deremot.