Aftonbladet – 28 juli 1843, sida 1

al. er hand den blomma, som jag velat köpa med mitt blod, kände jag Jag tillstår det, ett anfall af hetta, för hvilket jag vågar anropa ert öfverseende. Några timmar sednare, då jag mötte den unga och vackra segraren, som gick. trivmferande med eder blomma i knapphålet, vet jag ej hvilken villa som bemäktigade sig mig; min inbillning hade skänkt herr Felix det tiotal af år som fattas honom, för att vara af något anseende. I stället för. ett: barn, trodde jag mig se en man, och i denna man en rival; det är nog för att säga er hvad jag gjorde, — Ni manade ut honom? sade Estelle med ångest. N — Jag påminner mig icke med säkerhet mina ord, men utan tvifvel ansågos de af skolgossen innebära alldeles för litet vördnad, ty han satte sig på sina höga hästar och föreslog mig, att vi skulle mörda hvarandra. —Och ni har antagit denna utmaning? — Kunde jag göra annorlunda? — Emedan ni bar haft orätt, borde ni medgilvit det genast och gjort er ursäkt hos herr Cambien. — Utan tvifvel, min fru, svarade Tonayrion; med ett dumt uttryck i sin röst, har ni rält, och det:var just det jag borde hafva gjort. Men, till all olyeka, är jag fullkomligt okunnig om hur man bär sig åt, för, alt göra sin ursäkt åt någon. — Jag skall lära er det, återt tog fru Caussade med en liflig ton; ni må väl icke. inbilla er, att ert dåraktiga gräl får hafva den minsta följd. Om än herr Felix Vore förolämparen, så tillkommer det er, alt göra första steget till försoning, ty han ärett barn, och ni är en man. Men då det är