Aftonbladet – 27 juli 1843, sida 3

o— Hvad tusan får jag väl höra? frågade öfversten med en förvånad min. — Felix har ett dåligt hufvud, återtog Servian, i det han 2ntog ett bekymmersfullt utszsende, ban är retlig, häftig, är ej rädd för någonting. Ni påminner er all den oro, som hans far förorsakade min familj? Nå väl, jag fruktar att Felix går i hans fotspår och blir i sin ordning en slagskämpe; — Ahl! låt honom hållas, sade herr Herbelin. En officer är ingen munk. Emedan den bana, han valt, utsätter honom för att behöfva slåss, så är det så mycket bättre, att han kan försvara sig. Fordomdags hade vi proberare, som hade till yrke att pröfva nybegynnare; om det nu funnes dylika, så skulle han, vid inträdet i regementet, komma i deras händer, och då.-... — Då, afbröt Servian, så mycket värre för proberarne, ty han skulle icke spara dem mer än edra dockor. — Det är visst och sannt att han är mycket skicklig, sade öfversten i det han betraktade Felix, som under tiden hade sönderskjutit två eller tre gipsdockor. Tonayrion hade hört detta samtal utan att taga någon del deri, döljande under en skenbar likgiltighet det intryck, som dessa upplysningar verkade. Han. visade ingen lust att täfla med sin blifvande motståndare om skottpriset, denna sednare dröjde ej länge med att sluta en öfoing, hvilken, då den upphörde att vara täflan, förlorade sitt största behag. — Jag är nöjd med dig, sade Servian till sin systerson, i det han tog honom afsides när de iterkommo till boningshuset; tala nu ej mera