Aftonbladet – 27 juli 1843, sida 1

Mlomman som ni bär är vissnad, och ni gör väst i alt kasta bort henne. Felix undersökte blomman, som satt i hans knapphål, och gaf sedan sin rival en säker blick. — Ni bedrager er, sade han till honom; denna blomma är frisk, som munnen på henne, som rifvit mig den — och med eller utan ert samlycke skall jag förvara den. . — Den är torkad, säger jag er, och jag skall oevisa er det. I det han sade dessa ord, gaf Raoul den utspruckna blomman en knäpp, så att alla bladen kringspriddes:i-allten. i H Vid denna oväntade skymf blef eleven vidgain Cyr biek och tyst, under det att en synbar skäll. ning genomlopp honom -från hufvud till fötter Förolämparen betraktade honom ett ögonblick liksom för att gifva honom tid-att tala, seder mera småskrattade han med en begabbande mine och svängde sig om på klacken: — Min herre, sade Felix, då han kom sig fö att tala, jag bär för mycken aktning för. mi sjelf, för att gifva er en: örfil, men anse som On ni hade fatt en. — För tusan! svaradeTonayrion med en för aktlig mine; om ni icke talar: fort, så talar n åtminstone bra. Då ni ännu icke är så stor, at ni i verkligheten kan gifva folk örGlar, så är de förståndigt af.er att göra det med ord. — Om jag ej är stor nog. att kunna applicer min hand i ert ansiste, så är jag åtminstone sto npg för att kunna ränna sex tum af sh värja er mifge. Den vackra Raoul betraktade, ej utan förvåning sin motståndare, hvars ögon sköto blixtar.