Aftonbladet – 25 juli 1843, sida 2

pan till första våningen befann sig. Ett gapskratt vt Estelle hejdade dem i deras fart. — Ni vilja gå trappan! sade hon till dem; hvad! verkligen, är det er mening att gå trappan? — Och hvilken väg vill du att de skola gå? frågade öfversten med en bannande ton. — Min far, svarade fru QCaussade, i det hon kastade på honom bevekande blickar; vid dessa berge herrars ålder skulle ni, i stället för att göra dylika fråzsor, redan hafva sprungit uppför muren till fönstret. Det finnes ingen gubbe allt ifrån Nestor, som ej finner sig smickrad då berömmet gäller hans ungdom. — Ja visst, sade herr Herbelin, balkongen är knappt tio fot öfver terrassen; för mina voltigörer skulle det blott varit en lek att springa uppför. Knappt hade öfversten slutat att tala, förr än Felix hoppade emot muren; oaktadt raskheten i sitt hopp, kunde han ändå ej räcka listen på hvilken balkongen hyilade utan nedföll tungt. Missnöjd öfver att se sig förekommen, rusade Tonayrion i sin tur fram med all den styrka hans ben ägde, men han var på intet vis lyckligare. De båda rivalerna började ånyo flera gånger, men utan framgång, detta nya slags täflan, som Estelle uppmuntrade med blickar och småleenden. — Ni är inte böjd för att täfla om den der blomman? sade öfversten till Sin vän. — Jag har inte gått i lära hos fru Saqui, Sv2rade Servian, så högt att Estelle skulle höra det. Den unga enkan bet sig i läpparna. räknande på den blindhet, som man påstår vara oskiljaktig ifrån kärleken, bade hon tänkt förlöjliga den fyrtio års mannen, i det hon ville narra bonom till en af dessa vågsamma täflingar, som endast anstå ungdomen; men den ironi, med hvilken Serviar tillintetgjorde denna förrädiska uppmaning, förbytte i förargelse det nöje som hon väntat sig. Aggade af hoppet om triumf, fördubblade de båda medläflarne sina bemödanden. Att se dem omvexlande klättra på muren under fönstret, kun. de uppväcka den tankan, att de voro litet vridna och mer än en dansör vid operan skulle hafv: afundats dem raskheten i deras hopp. Tonayrion som i anseende till sin längd hade en märkbai förmån, hann först så långt, att han grep i der