Aftonbladet – 25 juli 1843, sida 2

min frul I detta ögonblick är jag soldat och ingen skolgosse! Vid dessa ord, uttalade med en hemlig vrede, tog Cambien blomman, som fru Caussade bjöd honom, och satte den i ett af knapphålen i sin rock, under det han sökte visa en otvungen min, som motsades af rodnaden på hans kinder. Servian, hvars liknöjdhet blef oföränderlig, och öfversten, som endast var åskådare, tycktes hver och en lika missnöjda med utgången af denna höndelse. Och oaktadt Tonayrions bemödande att hålla god mine, kunde man gissa af höns tillgjorda skratt, att hans öfvermodiga ezenkärlek led mycket, i det den såg sig nedsatt af en skolosse. Å andra sidan var segervinnaren föga mer tillfredsställd än den besegrade, ty han hade funnit flere törnen än blad på den blomma han eröfrat genom sin vighet, och han var sårad af sin trivmf. Under täiflan om priset hade Felix uppgjort en präktig plan. Jag skall komma upp på balkongen, hade han tänkt för sig sjelf; hon skall småle behagfullt och erbjuda mig blomman; då skall jag kasta mig för hennes fötter utan tafatthet, i det jag mottager blomman, jag skall fatta den hvita vackra handen, som håller den, och, — för tusan! jag skall kyssa den vördnadsfullt, som en verklig hussar. Förtjusande men bedrägliga dröm! TI stället för denna vackra, chevalereska episod, som han hoppades skulle åtfölja bans seger, såg Felix sig komplimenterad för sina framsteg i skolanVar det icke tillräckligt att oroa ett hjerta om aderton år? Fru Caussade, å sin sida, var missnöjd med hela verlden, missnöjd med Servian, som icke hade den artigheten att visa sig olycklig; missnöjd med Felix, som hon behandlade som en omogen, obildad skolgosse; Missnöjd med Tonayrion, som lät besegra sig af ett barn; missnöjd med sin far — hvarföre? det hade hon svårt att göra sig reda för; men det gjorde föga till saken; slutligen mera missnöjd med sig sjelf än med alla de andra på en gång. Då en qvinna utan anledning fattar afsky för hela verlden, kan man med säkerhet antaga, att roten till detta hat med tusende grenar är — kärlek. (Forts, följer.)