Aftonbladet – 25 juli 1843, sida 1

per, den förra sysselsatt med korten, den sednaremed att sitta och tiga, så kan olikheten i detta fall, enligt vår tanka, endast anses såsom ett företräde hos Fransmännen och det vackra könet derstädes. Vi fortsätta nu den påbegynta artikeln: De damer, som gifva ton åt det närvarande sällskapslilfvet i Paris, äro icke mera dessa milda, anspråkslösa väsenden; sådana bemärkas och uppsökas minst af karlarne. Redan de unga flickorna uppträda med säkerhet, skratta och prata högljudt, döma myndigt och afgörande, kritisera de flesta böcker, sätta sig djerft till klaveret, sjunga med teatraliska åtbörder, rulla. ögonen omkring i hufvudet oeh hålla utan förlägenhet tillgodo med det öfverdrifnaste beröm. I ännu högre grad än hos dessa manliya qvinnor träffar man dessa maner hos gifta fruar, hvilka vexelvis kallas lejoninnor, tigrinnor och pantherinnor. De utgöra en minoritet, som erhåller den måsta hyllningen af karlarne; ofta äro de icke de skönaste i en sällskapskrets, sällan de mest bildade, och aldrig de, som äga det bästa ryktet; men de rida väl, saknas icke vid någon kappridning, mottaga besök af berrar med sporrar och ridpiska, tala om ridkonsten och stallets affärer somen ridknekt från Piecadilly, känna det tekniska i hästars tränering, och likna snarare unga Åmazoner än detta slägte,: som flätar himmelska rosor i Jordiska lifvet; förtroliga med herrarne, handslag mot handslag, mindre bekanta med ortografien och den goda stilen, än med karlarnes kratt-uttryck, parande en otrolig vårdslöshet med teatralisk frihet — sådana äro dessa qvinnor utan behag, hvilka utgöra medelpunkten för de fashionabla kretsarne i Paris; till och med sedan de redan börjat deklinera. Att den äkta qvinnliga bildningen i förstaden S:t Germain, den elesanta diplomatien med sina kosmopolitiska seder, och de mödrar, som hafva sina familjers bildning om bjertat, hälla sig på afstånd från dylika damer, af hvilka 5 å 6 namn äro i hvar mans mun, förstås af sig sjelf. Lemningarne af den äkta Fransyska sällskapstonen finner man blott i ett par små mera slutna cirklar, der ejoninnornar icke äga tillträde. Såsom motsats till dessa damer, hvilka på visst sätt uppträda såsom eröfrande, finna vii samma salong en bop andra, som lejoninnornas, diktatoriska väsen kufvat och skrämt, hvilka drifva pryderiet nog långt, och derigenom ingifva karlarne afsmak för de nuvarande s. k. stora och förnäma sällskapskretsarna. Ett fruntimmer af mycket behag och bildning sade en dag till mig: Hvad skola vi stackars fruntimmer väl taga oss till; man sysselsätter sig icke längre med oss, derföre måste vi skrifva böcker. Dessa författande damer äro de olyckligaste af alla; de uppoffra sig för publiken, för det mesta emedan de icke hafva något annat val, och om de icke äga någon stor talang, så äro de, utan skonsamhet för deras kön, utsatta för alla de små jemmerligheter, som åtfölja författarebanan. Mam har ofta med bittert hån förföljt de litterära blåstrumporna. Den som skådat in i några af dessa dystra existenser, måste känna medlidande i sitt innersta hjerta. I hvad ställning lemnade ej den stackars Hertiginnan af Abrantes verlden! Man vilie lära henne, Komnenernes dotter, sparsamhet — det var för sent! Hon skref och skref sig fingrarne trötta och matta, arbetade såsom en dagakarl för sitt dagliga bröd, gjorde skulder än här, än der, och dog, sedan hon förgäfves höljt sig i öfverlefvorna af sin fordna glans för att förborga sitt elände. Hade hon verklig talang? Min Gud, hon hade icke tid att uppenbara den, ty hon måste drifva skriftställeriet handverksmessigt. Fru dAbrantes var för öfrigt aldrig hvad man kallar ett fruntimrner af fullkomlig ton. De mera valda, legitimistiska sällskapskretsarne voro aldrig särdeles tillgängliga för henne. Madame Recamier är ännu alltid det enda mönstret i denna sfer; hon lefver ännu såsom en relik, och skall i Abbaye aux Bois dö, lika skön. och elegant som bon lefde. Chateaubriand skall sist af alla kyssa hennes lilla hvita hand, och de största namn i Frankrike skola linda cypresser kring hennes urna. Och likväl är hon ingen genialisk fru, ingen stor artist, ingen berömd skriftställarinna, ingen furstinna; hon bjuder icke öfver millioner. Hvari åg förtrollningen hos henne? Hon var en qvinna, Gvinnligbetens fulländade gratie. Våra nuvarande lejoninnorveta ingenting om denna ljufhet röst, denna milda melodi, som oemotståndligt smeker sig in i bjertst, denna alltomfattande wvälvilja i sinnet, sluten inom den herrligaste kroppsiga form. För någon tid sedan. träffade jag kapten R. i en liten anspråkslös sällskapskrets, der man praar och bar trefligt bland bekanta. Den hederlise krigsmannen meddelade, mig det sällsamma system. han pppejort i afseende på qvinnorna, och påstod att de särskilda hästracerna stodo i amma förhållande sinsemellan, som qvinnorna i le olika folkslagen. Den Andalusiske hästen är kön och eldig, såsom Andalusiskan, den Arabike hästen liknar Arabiska qvinnan, den Engelske len Engelska. Jag vet icke om detta påstående r originellt; men att det skall framkalla mycken notsägelse är säkert, i synnerhet af Fransyskora. De qvinnor, som nu ge ton, försmå jemnörelsen med de vackraste husdjur och taga helre benämning efter vilda djur, lejonet, panthern ch tigern. Lejoninnan röker tobak, eller snarare, hon roar is med cigarretten. Hos några Spanska, Mexianska och Brasilianska damer är detta icke till