Aftonbladet – 24 juli 1843, sida 3

— Du, min stackars Felix, sade Servian, i det han betraktade sin systerson med en något gäckande mine; du gifva honom en lektion! Jag råder dig att vänta dermed tills du räcker honom till axlarna. — Sex tum mer eller mindre gör ingenting till saken, svarade ynglingen, stött. Jag vet ganska väl, att jag ej är stor och att jag ej blir satt ibland karabiniererne då jag går in i Saint Cyr, men glöm icke att David äfven var liten och att han icke destomindre dödade Goliath. Nå, min tappre David, blif inte ond, och kom du äfven ihåg, att Goliath hade förtjent sitt öde, derföre att han var öfvermodig. Se der är vår Filist, som, dum eller ej, alltid behåller en vacker yta. Betänk, att andras löjligheter ursäkta aldrig våra. egna. Efter denna korta lexa, som hans titel af onkel bade berättigat honom att utdela, tog Servian vänligt Felixs arm och närmade sig öfversten, som hade blifvit efter med Tonayrion. Under det att dessa fyra promenerade på terrassen, hämnades fru Caussade på sitt piano den föga framgång, som hennes skämt hade rönt, och under det hon marterade tangenterna, öfvertänkte hon bästa sättet att genomborra den pansarskjorta, hvarmed Servian tycktes vara beklädd. — Hans kallblodighet är blott beräkning, sade bon, det är omöjligt att han skulle kunna förblifva alldeles likgiltig. Det är gifvet, att ban emot mig visat den fullkomligaste förställning. De mest stickande ord hafva halkat förbi honom liksom förbi en bronzstaty. Under två timmars förlopp har jag varit elakare än jag skulle tillåtit mig vara under två år; förlorad möda. Jag skulle anse honom vara fullkomligt känslolös, om inte de två eller tre ögonkast, som han under tiden sal Tonayrion, sade mig hvad jag borde tänka m denna känslolöshet. Kanhända att han är svår att reta, men säkerligen är han ännu svartsjuk, och det är tillräckligt. (Forts. följer.) SA