Aftonbladet – 24 juli 1843, sida 2

vän måst lida, hostade, snöt sig, torkade sina glasögon, skrufvade sig på sin stol, med ett ord, försökte, men utan framgång, alla de åtbörder som brukas af dem, som äro förvirrade. Felix Cambien, hvars ögon irrade än hit än dit, och bvars ansigte var blodrödt, befann sig uti en ännu sämre belägenhet än ölversten, ty hvarje ord af den unga enkan brände som eld i egenkärlekens sår, förorsakade af den förskräckelse han rönt dagen förut. Hr Tonayrion, deremot, strök sakta sina mustacher och bar hufvudet en mån bögre än vanligt. Slutligen Servian, hvilken, långt ifrån att synas förvirrad, som man hade kunnat vänta, hörde på med en lugn mine, och småskrattade emellanåt med en biandning af allvar och ironi. — Ni skrattar åt mina ord, min herre, sade Estelle till honom häftigt, i det hon fästade på honom sina blixtrande ögon; ni finner säkerligen mycket löjligt, att ett fruntimmer vördar modet och föraktar fegheten? — Det synes mig tvertom mycket naturligt, min fru, svarade Servian med köld; ett fruntimmer bör värdera hos mannen manliga dygder, äfvensom vi männer företrädesvis älska hos qvinnan mildhet, blygsamhet, välvilja, med ett ord, alla älskvärda och goda dygder. Stött öfver den indirekta lexa, som dessa ord inneböllo, bortvände fru Caussade med en stolt mine hufvudet och talade till berr Tonayrion: — Om ni blefve öfverfallen al röfvare, hvad gjorde ni då? sade hon till bonom. — Jag har varit iven sådan belägenhet, svarade den vackra Raoul, med ett slags hjeltemodi likgiltighet. . — Och hvad gjorde n: då? återtog hon nyfiket. — Första gången, sade Tonayrion, var det i Paris. Jag gick hem, så der klockan två om natten, och af en händelse, som här blefve för lång att omtala, var jag till fots. I hörnet af Chanteriegatan öfverföllo mig tre karlar. Jag