Aftonbladet – 22 juli 1843, sida 3

tolf sådana, bland hvilka isynnerhet tre gubbar utmärkte sig genom sin vördnadsvärda hållning; dessa hade inkrupit i ett hörn och barrikaderat framför sig. De bildade en sorglig kontrast i midten af detta röfvarband, till hvilket sällade sig tretton brottslingar, mest bagare och handlande, som blifvit häktade för det de brukat falska vigter. Så mäktigt verkar imedlertid känslan för rättvisa på menniskosinnet, att ett slags rangordning och hier arki bildat sig i sjelfva denna håla, der fångarne lefva som vilda djur. I ena ceilen hafva gäldenärerna grupperat sig i en vrå, i den andra barnen, hvar och en med allas samtycke. Endast de,som brukat falska vigter i bandel, äro uteslutna från denna ordentliga klassifikation, och såsom gemensamt byte, utsatta för sina olyckskamraters anfall, till tecken till den stora afsky, som den förbrytelse, till hvilken de gjort sig skyldiga, ingifver. Dessa menniskors utseende och deras ofta smitteamma orenlighet är så afskräckande, att väcktarne nästan aldrig gå in på de inre gårdarna, utan största försigtighetsmått för sin helsa och sin personliga säkerhet. Fångarne äro heit och hållet öfverlemnade åt sig sjelfva, de svaga åt de starkares godtycke, barnen åt de fulvuxnas. Jag sjelf inträngde under eskort i det inre af denna håla, dit fångvaktarne ej vågade följa mig. En af dem, som säg mig göra anteckningar och tala med fångarne, blef gripen af sådan förskräckelse, att han sprang till seraskierens palats för att framföra underrättelsen om min oerhörda djerfhet. Då jag gick bort, lyckönskade mig alla fångvaktarne, att jeg hvarken vunnit eller förlorat något på min farliga expetition. Sedan Mahmuds reformer, menade de, var det första gången som någon europå fått tillträde. I det hela finnes det således ingen fängelseordning i Turkiet. Ett turkiskt fängelse är en håla, dit mak(en kan kasta hvem, som faller i dess bänder, i Yredens eller rättvisans dagar, der anklagade och dömda, barn och fullvuxna ligga om hvarandra, alla njutande samma kost, alla sofvande på blotta marken, utan eld och insvepta i sina trasor. Om qvinnofängelserna vet jag blott, att de finnas i mycket ringa antal och äro ej mindre hermetiskt slutna, än ett harem. — ALA r2