Aftonbladet – 21 juli 1843, sida 1

LEJONHUDEN.?) AF CHARLES DE BERNHARD. Emot min vilja ingaf högtidligheten af denna djupa tystnad, och det tjocka mörker, hvaraf jag var omgilven, mig en oförklarlig oro. Skamflat öfver denna nya känsla, ville jag göra narr af mig sjelf och å nyo ville jag skratta mig midt i an sigtet, som jag ej ett ögonblick upphört att på det nogaste betrakta. Men förmodligen var min glädtighet ieke just mycket otvungen, ty den fördömda spegeln: visade mig, i stället för ett småleende, ett förfärligt grinande. Då, hur skall jag kunna uttrycka mig för er? ett slags svindel bemäktigade sig min inbillning. Ala spökhistorier, som jag läst i min barndom, runno mig i minnet. Jag påminde mig de förskräckligaste ställena uti madame Radeliffs romaner. Alla öfvernaturliga syner, som jag hört omtalas, tycktes mig i detta ögonblik troliga. Mitt hufvud svindlade allt mer och mer. Slutligen glömde Jag, att det blott angick ett vad, ett prof, med ett ord ett skämt; jag föreställde mig att jag var en kastboll för en af dessa syner, om hvilkas verklighet man sökt öfvertyga mig. Det förfäfliga ansigtet, hvarifrån, genom en satanisk tjusning, jag ej kunde vända min blick, fick med hvart ögonblick ett förskräckligare uttryck. Utan tvifvel hade rörelsen, som jag ej kunde besegra, förvridit mitt ansigte, som, då det uti spegeln återspeglade sig, blef för mig sjelf ett okändt, ölvermenskligt och förfärligt ting. Till hälften tokig, fortsatte jag ändå min väg, drifven af, jag ) Se ÅA. B. JG 164 och 165.