Aftonbladet – 21 juli 1843, sida 1

— Är det ännu ett spöke? sade Servian, i det han vaknade ifrån sina drömmerier. — Det är mig som man söker, svarade Cambien, med oro; man har tyckt att jag blifvit länge borta, och kanhända tror man att jag icke fullgjort vadet. Min onkel, kom ihåg hvad ni har lofvat mig. — Var lugn, svarade Servian, småleende; om jag blir tillfrågad, skall jag gifva godt vitsord om ditt kurage. — Gör narr af mig, så mycket ni behagar, men låt det vara oss emellan, återtog Felix ifrigt; isynnerhet intet skämt, intet ord så att hon hör det, jag besvär er derom! Skolgossen är ogenerad, tänkte mannen om fyrtio år, hvilken hans systerson ansenligt misshagat utan att veta deraf. Hon har förtrollat honom. Men med hvilken rätt skulle jag kunna gifva honom en lexa? Vid hans ålder är det mer förlåtligt än vid min, att Vara tokig. Under tiden hade ljuset, som de: upptäckt, närmat sig, och snart kunde de urskilja en grupp, som kom emot dem. Främst gick en betjent, utrustad med lykta. Bakom honom marcherade öfverste Herbelin med militäriska steg, regelmässigt bibehållande afståndet liksom en officer, hvilken går med runden. I bredd med honom gick fru Caussade, med en stor schal, som hon, af ömtålighet för kölden, dragit öfver hufvudet, stödd på Tonayrions arm, som, att döma af gapskrattet, gjorde oupphörliga försök att underhålla glädtigheten hos sitt sällskap. — Halt! verda? ropade öfversten med en stentorsstämma, när båda grupperna voro så nära hvarandra, alt de kunde tala till hvarandra.