Aftonbladet – 20 juli 1843, sida 2

ken jag borde beständigt se mig, skulle genomvandra parken (härifrån till boningshuset är nära en åttondedels mil) och sjunga requiem på Kossackens graf. Ssåom bevis, att jag fullkomligt genomgått profvet, skulle jag taga med mig ett stycke bark af eken, som är planterad på detta ställe. Det fins i hela parken ej mer än detta träd af det slaget; derföre skulle kännetecknet anses bevisande. — Och är det fru Caussade, som har varit i spetsen för detta älskvärda skämt? frågade Servian, genomträngd af det lifligaste missnöje. — Fru Caussade, öfversten, herr Tonayrion, alla hafva gjort sitt till, för att göra min person så afskräckande som möjligt. Emedan jag ville utföra verket liksom af egen vilja, så samtyckte jag ej allenast till allt, utan bjelpte äfven sjelf till; det är jag, som haft den idcen att måla mitt ansigte hvitt. Kort sagdt, min toilett blef färdig, jag satte mig-.i gång. I början gick allt bra. Jag hörde bakom mig öfverstens grofva röst, fru Caussades gäckande skratt, och jag sjelf, då jag såg mig i den fördömda spegeln, som visade mig mitt ansigte inpudradt som en mjölnare, kunde knappt hålla mig allvarsam; mer än en gång Var jag på väg att brista ut. Allt efter som: jag gick, hörde jag mindre det skämt, som åtföljde mig ifrån salongen. Så småningom började jag ingenting höra mer, och jag befann mig ensam, midt i en mörk natt och en högtidlig tystnad. Förgäfves spände: jag öronen, för att upptäcka något buller; icke stt luftdrag, ingen fogelsång, intet blad rörde sig, hela parken var stum som en graf. (Forts. följer.)