me — — — na besynnerliga personage klädd ien stor, blodröd kappa, hvars uppslagna kapuchon visade ett ansigte af en så utomordentlig hvithet, att den blekhet som betäcker likens kinder skulle synas frisk och lefvande deremot. Denne gast i röd klädning bar en spegel, uti hvilken han, med tillhjelp af en dunkel lykta, hvars strålar föllo lodrätt på spegeln, noga betraktade sig och sitt graflika ansigte. Fullkomligt sysselsatt med detta beskådande, som tycktes utvisa att koketteriet ej är främmande för invånarne i andra verlden, gick skepnaden med hastiga steg, utan att vända hufvudet hvarken åt höger eller venster. Allt som den nalkades, märktes alltmer och mer att dess konvulsiviskt darrande händer voro nära att släppa både spegel och lykta hvarmed de voro belastade, och dess urblekta ansigte visade ett så förfärligt uttryck, att man vid åsyn af dess blick skulle hafva sagt, att den sjelf rönte den fasa, som den ville uppväcka hos andra. Mindre förskräckt än förvånad, vid åsyn af en så ovanlig varelse, gömde Servian sig bakom det träd, mot hvilket han hade lutat sig, och väntade under stum nyfikenhet slutet på detta äfventyr. Den fasaväckande vandraren gick rakt på kossackens graf. Anländ till foten af trädet, nedsatte ban lyktan på gråsvallen och lösryckte några bitar al trädets bark. Sedermera återtog han lyktan och förblef orörligt stående med uppspärrade ögon och förfärad min, betraktande med ögonskenlig räddsla platsen der den skjutne soldaten hvilade. Efter en stunds tyst betraktande öppnade han långsamt sin mun och sjöng med en röst, som tycktes komma ifrån en strupe uttor