nas arbetet, utan att kunna påräkna att befordras till ordinarie vid inträlfande ledigheter, och sådant lärer förhållandet nu varit, nemligen att en skicklig adjungerad ledamot var i fråga såsom sökande till den lediga platsen, jemte hr. Landegren. Detta befordringsmål återför oss för öfrigt på en annan, flere gånger förut vidrörd, fråga om tillsättningen af landshöfdinge-platserna. Vid dessa embeten äro de kamerala göromålen nästan de mest maktpåliggande. Om derföre någon gång skicklige landskamrerare eller ledamöter i Kammarkollegium komma i åtanka till landshöfdingar i stället för kompanichefer vid gardet, afskedade majorer i armåen eller andra kamarillans gunstlingar, som vid embetets emottagande svälva i fullkomlig okunnighet om dess åligganden, så skulle äfven statens vigtigaste förvaltningsverk icke: beböfva blifva så dels föråldradt, dels vanlottadt, som nu är fallet. Men en sådan förändring, som både skulle vara en fördel för staten, och gifva förtjenta civila embetsmän en billig uppmuntran och ägga hågen hos de unga, att genom kunskaper och flit tidigt lägga grund till framtida utmärkelse, lärer väl, med få undantag, icke vara att hoppas i vår tid.