Aftonbladet – 19 juli 1843, sida 1

vian med en häftighet, som stridde mot han: vanliga kallblodighet. — Hon har varit der nästan hela sommaren Hon är ett älskvärdt fruntimmer, och hon skulle bafva blifvit en utmärkt busfru. Sedan den stackars Caussade dog — han var mycket för gammal för henne — bar hon ej skämt bort något godt lag. Hon jagar, hon rider, hon sätter öfver alla häckar och grafvar, så att det just är en lust och glädje att se. Men det är hennes idd, hennes nöje. Det säkra är, att hon alltid är vid så godt lynne, att om man icke hade Gud för ög0nen, så kunde man få lust att blifva enka. — Såg ni henne i går med min slägting? frågade den resande, i det han sökte antaga en likgiltig mine; de promenerade till häst? — De redo så att hästarna lågo utåt marken så promenera de dagligen. — Äro de ensamme? — Ensamme? Hvarifrån kommer ni då, som inte vet, att fru Caussade nu i två månader inte har kunnat taga ett steg, utan att vara åtföljd a herr Tonayrion? — Hvad vill det säga? frågade Servian mec något förakt. oo Känner ni inte herr Tonayrion? svarade värdshusvärdinnan lifligt. En ståtlig karl, son minst borde vara befälbafvare för kuirassiorne, 8 högt bär han sitt hufvud; en solbränd, mustache rad herre, som ständigt har ett ridspö i hander och en cigarr i mun och som alltid, när har går, slamrar med sina sporrar. Kors! känner n inte herr Tonayrion? — År han ung? frågade den resande. — Han är en man om trettio år och en gan