Aftonbladet – 19 juli 1843, sida 1

återhållsamhet, att man nästan förundrade sig att ej finna några skrynklor i hans ansigte eller något srått hår på hans hufvud. Den motsats, som uppenbarade sig mellan en ostridigt ungdomlig kroppsbyggnad och en ögonskenligt mognad själ, skulle kanhända stött de observatörer, hvilka, följande en allmän tro, påstå, att själens udd alltid nöter på kroppens yta och gör på så sätt kroppens styrka beroende af själens. Då de se ytan i så godt stånd, skola de utan tvifvel anse udden vara ganska illa slipad. Hafva de rätt? Det blir hvad vi få se af det följande i denna berättelse. Vid diligensens ankomst visade sig värdshusvärdinnan på tröskeln af sin boning. Då hon, vid skenet af vagnslyktorna, upptäckte den resande, som stigit ur, giek hon emot honom med en beställsam mine. — Är det ni, herr Servian? sade hon med den liflighet, som är fruntimmer af hennes yrke så egen; det är bra länge sedan ni syntes på våra trakter! utan tvifvel far ni till öfverste Herbelin? Ni råkar der er slägting, herr Cambien ... i år säger jag herr, ty han är nu stor och dertill en vacker herre. — Felix gör rätt i att begagna sin ledighet, svarade den resande, småleende; han har förmodligen sagt er, fru Ribois, alt han går in i saint Cyr om sex veckor? — Under det han väntar derpå, återtog värdshusvärdinnan, svarar jag er för att han roar sig af hjertans grund och att han gifver öfverstens hästar motion. Inte längre sen, än i går, red han här förbi i sällskap med fru Caussade ... — Är feu Caussade hos sin far? afbröt Ser