Aftonbladet – 18 juli 1843, sida 1

VA frusna snön, för att lätta vandringen, och gJorde korstecknet, ty med friheten hade han åte; tacit sin tro. Låt oss gån, sade Kascambo. )Om jag omkommer, skall det. åtminstone icke bli af brist på mod. Jag skall gå så länge Gud behagar förläna mig styrkan De gingo lycklist utföre de vådliga trappstegen, Gångstigen började nu blifva bättre. De funno endast snö på de trängre och djupare ställena, emot Norden, der den samlat sig i drifvor. De hade den lyckan alt icke trälfa någon enda in till lagningen, då de på långt håll varsnade tvenne männer, hvarföre de måste lägga sig ned på marken, för att icke blifva uptäckta. Då man kommer ut ur bergpassen i denna trakt, finner man icke mera något träd: landet ar alldeles kalt och. män söker förgäfves efter ett enda träd, undantagandes vid brädden af de större bäckarna, der man endast finner ett bär och der; detta är visserligen så mycket mera besynnerligt, som trakten är serdeles fruktbar. De begge vanIrarne följde någon stund Sonjafloden, hvilken de måste gå öfver, och sökte, efter en mindre vådlig passage, då de varseblefvo en person, som kom ridande. Landet var alldeles flackt, och det famns varken ett träd eller en buske, som kunde dölja lem. De bukade sig ned vid flodbrädden, den resande passerade några steg ifrån dem. Deras nening var ingalunda att anfalla, endast att förvara sig, i fall de blefvo anfallna. Ivan drog loiken och gaf pistolen åt majoren. Ivan märkte lå att ryttaren endast var en tolf, tretton års amrnal gosse; han sprang upp, fattade gossen ji röjan och ryckte honom af hästen. . Gossen tänkte örst försvara sig, men då han såg majoren på