Aftonbladet – 18 juli 1843, sida 1

då på marken och bad Ivan öfverlemna bonom ål sitt olyckliga öde. fans raska följeslagare uppmuntrade honom icke allenast med ord och exempel, utan använde understundom våld, för att resa honom upp och släpa honom med sig. Under deras väs kommo de till ett vådligt och svårt pass, hvilket de likväl icke kunde und vika; all invänta dagens inbrott, hade varit att låta en dyrbar tid gå förlorad: de beslöto sig att genomtränga passet, med fora att falla utför något bråddjup och bryta halsen af sig. Men innan Ivan törde sin herre på denna vådliga stig, ville han sjelf försöka den. Uader det han nedstegz qvarblef Kascambo på en brant klippa, under en ångest, svår att skildra. Natten var mörk; han hörde under sina fötter det dofva ljudet af en strid bäck, som rann genom dalen. Bullret a! stenarna, som nedrullade under hans följeslagares fötter och nedföllo i vattnet, lät honom förstå, hvilket ofantligt djup som låg framför honom och som han måste passera. I detta ögonblick afånsest, kanhända sränspunkten för hans lif, framställde sig minnet af modren lilligt för hans själ. Hon hade med ömhet välsignat honom vid deras skiljsmessa, denna tanka stärkte bans mod. En aning sf honom hopp att ännu en gång få omfamna henne. Hah uppstärade en varm bön och bad till Gud, att modrens välsignelse icke skulle vara fruktiös. Ivan återkom nu. Passagen var icke så svår, som man inbillat sig att börja med. Sedan man nedstigit några famnar mellan klipporna, måste man, för att komma öfver till den praktikabla vägen, gå omkring en brant klippa, betäckt med frusen och hal snöskorpa; berget nedstupade bråddjupt derunder. Ivan inhögg steg i den