Aftonbladet – 17 juli 1843, sida 3

ret emot Ivan, som återkows. Det är slut, berre,, sade denne; uförlora icke tiden, gör icke något buller; nu är det intet ögonblick att förlora. Anda till dess vi äro frie, är hvar och en som möter mig dödens man, om han icke dödar mig; och om någon skulle komma hit in före vår flykt, han må vara karl eller qvinna, barn eller man, vän eller fiende, lägger jag honom der bredvid de andra. Han påtände en lärktvästieka och började söka i Ibrahims gömmor och fickor; majoren öfverlemnade sig utan försigtighet åt sin sorg. Ivan tröstade honom: Ni gjorde bättre, sade han, com ni sörjde öfver fångvaktarens nyckel som är förlorad. Hvad skäl har ni att sörja detta röf varefölje som i fjorton månader endast plågat er? De ämnade slå ibjel er; nå väl, deras tid har kommit före eder. Är det mitt fei? Jag önskade att afgrunden ville sluka dem allihop., Imedlertid var nyckeln till bojurna ingenstädes till finnandes; alla dessa morden voro dock onyttiga, i fall man icke lyckades aftaga jerneb. Ivan lyckades med yxan spränga ringen, som satt på handen, men den, som fästade fotkedjan, motstod alla hans bemödanden. Natten framskred imedlertid och faran blef mera trängande. De beslöto sig nu att öfvergifva detta ställe. Ivan fastband kedjan starkt vid majorens görde!, på ett sätt, att den generade så litet som möjligt och icke gjorde något buller. Han inlade i ett tornister en fårbog, återstoden af aftonmåltiden, och något mera provision, samt beväpnade sig med en pistol och en dolk. Kascambo svepte omkring sig sin burka): de aflägsnade sig tyst och gjorde en omväg, fir att icke möta någon, samt togo sedan vägen åt bergen, i stället för den vanliga åt Mosdok, förutseende att man skulle förfölja dem i denna direktion. De ginzo, under resten af natten, utefter högra sidan af begge kullarne, och då dagen började ljusna, inkommo de ) Ett slags kossackkappa af lång, raggig ull, som nästan liknar en björnhud och är ogenomtränglig af regn.