blick, ryckte yxan till sig och lade den genast på golfvet i skuggan, som Ibrabims kropp kastade ifrån sig. Då fångvaktaren åter såg på honom, var han långt derifrån och fortfor att dansa. Denna vådliga scen varade knappt nog så länge som det fordrats tid att berätta den, och Kascambo, trött att spela, trodde att det fattades Ivan mod. Fan kastade ösat på den djerfva dansören just som denne gjorde ett hastigt hopp, för att slå den gam!e röfvaren. Moajorens rörelse var så stark, alt han lät gitarren falla på sitt knä. Gubben hade i detsamma lutat sig för att taga qvistar och lägga på elden; lågan fattade de torra qvistarne, flammade upp och upplyste kammaren. Ibrahim återvände för att åter sätta sig. Om Ivan i detta ögonblick utfört sin föresatts, hade en strid bröst mot bröst varit oundviklig; det hade blifvit larm, hvilket han nödvändigt måste undvika; men hans-sinnesnärvaro räddade honom. Då han såg majorens oro och märkte att gubben reste sig opp, lade han yxan bakom huggkubben, hvarpå Ibrahim satt, och begynte dansen på nytt. aSpela för fan, utropade han, ahvad tänker ni pål Majoren märkte sin oförsigtighet och bezynte åter sakta spela. Den gamle fångvaktaren hyste ingen misstanka, utan såtte sig åter; men han beallte dem upphöra med dansen och lägga sig. Ivan gick lugnt att taga gitarrfodralet och lägga in gitarren; men i stället att emottaga denna af hans herre, som framräckte den, fattade han hastigt yxan bakom gubben och gaf denne ett så förfärligt huzg i hufvudet, att Ibrahim utan att ens uppgifva en suck föll med det skrynkliga ansigtet i elden; hans gråa ssägg fattade eld. Ibrahim dro3 honom ur spiseln och betäckte honom med en matta. De lyssnade för att höra om qvinnan blifvit väckt af bullret, i detsamma som hon förmodligen, för vånad öfver den hastiga tystnaden, öppnade dörren och trädde ut. aHvad gör ni här? frågade hon hur kommer det till att här luktar brändt born?) Elden hade falnat ut och gaf nästan icke något sken