Aftonbladet – 17 juli 1843, sida 1

bje!p för Irland genom Epgelska parlamentet, bilvit vida mera bestämd och säker, än den nånsin förut varit, och det märkes äfven litt på. språket. I afseende på detta Bör man påminna sig, att OConnell talar för ett blandadt auditoIrium, och att han i sjelfva ve:ket är mera folktalare än vältalare. Det tal, sont vis här nedan. meddela, hölls efter en middag, som nyligen gafs lör honom i Galway. i Han vore icke här, för att säga artigheter, icke för att hålla ett tal efter middagsmåltiden, ej beller för att tacka för den godhet, den: välvilja, som log emot honom. Talaren vär här för att göra historia — för att lägga ett nytt blad till Irlands. Himmelens Gud känner bäst huru Irlands fält varit purpurröda af. blod, hennes gröna. dalar fläckade al oravgefärg. . Talaren-vore dock icke här för ått göra ett tal, utan för ått.arbeta för Irland. Knappt för. 44 dagar sedan, då han höll ett tal i Mallow, Uppskakades Kans sinne af en hbolelse, som bbfvit utkastad om inbördes krig... Den blodtörstiga Times hade sträckt hotelsen ännu längre, men han stod fugå och trotsade den. Så länge det fanns en bit qvar af konstitutionen, skulle han j öfverge sin position. Han ämnade ej anfälla någon, men om han blefve anfulien, ve, öfven den, som anfölle honom! Och hvad hade väl följden. blilvit? Den fiendtliga tonen emot repealers hade mildräts — hotelserna nedstäcmts och nu hörde man icke annat än klent, lågt ovett. Våra fiender tyekte att de väl kunde skälla på oss, men anfalla oss vågade de icke. Han ville hu erbjuda dem fred. Seger väntade repeal-vännerna, Och. det enda; som deras motståndare kunde göra, var att bjuda dem ett fruktlöst motstånd. (Bifallsrop.) De hade skickat hit ett: krigsångfortyg, för, alt hafva öga på hvad vi togo: oss will 2 ,Qyelopen, — han ville skicka sin hille sonsön att knipa det. (Bifallsrop ochskraätt:): Fans väl någonting löjligare än detta? De, som skickat hit detta krigsskepp, hadeicke ehsdet ena ögat i behåll (skallande löje). Om Talaren i Maliow visat ringaste tecken. till fruktan i: anleduing af de hotelser, som blifvit framkastade, så skulle man nu fått se ett krigsängfartygi hvarje Kten vik. Men då Talaren i sin kattp för unionens upphäfvande icke aflävsnat sig från könstilutionans. väg, så stod det också icke i någons makt, att stäcka hans förehafvande. Från Vecka till vecka ökades repeal-vännernes antal ock iderasfonder, ja — de gingo stolt Iramåt på fribelens stråt, Segren vinkade dem, och de kämpade för den största sak, som nånsin utgjort föremål för ihenniskors sträfvande, nemligen alt befria sitt fådernesland från förtryck och dålig styretse. (Bifall.) Våra fiender säga, att de-ej vilja bevilja oss mera än vi: fått. Tackar ödmjukast för ingenting, sade apotieksburken. (Skratt,) De säga att de beviljade kalbolikernes emanecipation. Beviljade! nej, vi tvungo dem dertill.: Emancipation vart vår rättighet. Undersåtare at samme monark och skattande lika till statens bördor, voro vi berättigade alt vara represenlerade. Emancipationen var ingenting annat än verkställighet af en våldförd traktat, -som biilvit skamligt bruten; en traktat, som burde halva uppfyllts 450 år förut. Våra fiender borde rodha al-blygselj alt så länge hafva undanhållit. oss vår rättighet, i Stället för att skryta öfver hvad de säga sig Hafva Beviljat oss (bitallsrop). Detta vore Talarens första svar till Sir James Graham (hör; bör). De säga också, att de beviljade reform; men de snålade på valrätten åt oss, och huru olika var icke q valifikationen för valrätlten ide båda länderna. Huru vågar således Sir James Graham säga, att det var en koncession? Men Talaren bade ännu något mera att yrka i koncessionsväg. Skryter ej Graham, att ban :drog intio protestantiska biskopar? Hvad betydde väl detta, då vi måste skatta precist lika mycket för att underbålla de, som ännu äro qvar?. Tålaren vår dock öfver all beskrifning törtjust öfver, att det nu icke fanns mer än en erkebiskop at Tuam (höga bifällsrop). Graham säger också, alt de alskaffade en fjerdedel af tioniten:; men enda fördelen deraf var, att det visade oss:sättet att blifva af med resten (hör, bör). Men, hören J inän i Galway, ban hade den djerfheten alt beskylla de kätholske bisköparne, presterne, och lekinännen i Irland för edsbrott (uttryck af ovilja och förakt.) Stanley, den galningen — ty galen varshan i sanning, och det är ett ordspråk så ganimält:som Troja, alt den som Gud ämnar förderfvä, boholm beröfvar han först förståndet — Stanleys den .:galenpannan, skröt af, att allt stod: förträffligt ull i-Irland, med ett enda undantag, och det var alt måäjoriteten af folket i Irland hatade ministrarne (bifallsrop). Jay de håtade dem af allt hjerta. Talaren hade en gång sagt Stanley i Underhu:et, att ministrarne möjligen kunde blifva föraktade af Irländarnej men att de alltid kunde vara säkra på deras. hat. Men i denna stund passerade sådana saker, ått äfven den kortsyntaste kunde tro att regeringen laborerade med gatenskap (bifallsrop). Hurudan var väl för närvarande Englands ställning ? Morning Chronicle medsilver, alt så länge Irland är oroligt, kan England endast räknas för en makt af andra rangen, (hör, hör!) Det är rätt illa, men svagt må England vara tilldess rättvisa skett Irland! (Höga bifallsrop.) När talaren säger England, att det tillåtit protestantiska kyrkans öfvervälde öfver katbolikerne alt qvarstå, possessionäternes förtryck att fortlara, motsatsen: til hvad unionens upphäfvande skulle åstadkomma — att det är England, som är el nldba art de HOTA! Od rand SR ra