ren och en annan gång författaren dömas för en skrifts publikation, bevittnar, efter våra begrepp, en oerhörd oreda i tryckfrihetsförfattningarne eller ett oerhördt godtycke i deras tillämpning, och borde väcka bittra känslor hos dem, som blifvit offer för dessa barbariska lemningar af fordna tiders hat mot yttranderätten. Så mycket vackrare framstår derföre den godlynta resignation, hvarmed herr Goldschmidt finner sig i sitt öde. Han har i ett, från fängelset till Corsarens ansvarige redaktör adresseradt bref ådagalagt) detta i uttryck, som framställa den mest skärande kontrast emelian det goda humöret hos offret och den bistra hårdheten hos dess förföljare. Han skrifver så här: Den 3 Juli. Jag skrifver till er ifrån mitt närvarande fänselse för att erfara om ni och Corsaren, blifva bra späkta derigenom, att jag ej får någonting att äta, ty detta är väl den egentliga afsigten. För öfrigt kunde det vara bra för mig, efiersom jag nu, i förhållande till )Corsaren, är i samma ställning, som prestens pojke. Edra synder komma öfver mitt hufvud eller rättare: öfver min mage. ,Jag säger edra synder; ty i juridiskt hänseende bör ju en tryckfrihetsöfverträdelse i Corsaren blifva ert fel, äfven om jag egentligen varit gerningsmanner. Detta bref är det bästa beviset härpå. Ni kan låta trycka det, utan att besväras af den censur, jag är underkastad; det allmänna håller sig till er (som låten trycka brefvet), utan att bekymra sig om mig (som har skrifvit det). Derföre kan jag ej heller få i mitt hufvud, huru jag kunde blifva dömd af Höiesteret, hvaremot jag fann det alldeles i sin ordning, att jag af hofoch stadsrätten blef fälld till böter för det jag antagit de ansvarige redaktörerna;..... men hvad bjelper det, om jag än boriresonnerer domen; dermed resonnerar jag ändå icke i mig en talrick köttsoppa. ,Hvad det beträffar att sitta på vatten och bröd, så kan jag enligt min praktiska kunskap derom förklara, att det är ett straff, som passar bäst för kameler. De kunna tylla sina magar för hela veckor; det kan en menniska icke. Men det är blott en öfvergång,, sade räfven då de flådde honom. Jag kunde hafva stor lust att se den underrättelse vederlagd, som står i flera provinstidningar, nemligen att jag skulle. hafva sökt nåd. Jag ville så ogerna, att folk skulle tro det. För det första skulle det vara fasligt dumt; ty derigenom gick jag miste om min hämnd. Jag hämnar mig nemligen på samma sätt som hustrun, hvilken sade: nu har jag fått hämnd på far min; den man han tvang mig att taga slår mig Det är till hämnd jag sitter på det vatten och bröd, hvartill Höie-teret dömt mig. För det andra skulle det vara öfvermåttan dumt, emedan jag, till och med om jag blefve henådad, förmodligen skulle få sitta fyra gånger så länge 1 enkelt fängelse. Jag skulle tvertom, derest jag vore dömd tillenkelt fängelse, i stället för det välja vatten och bröd, kort och kraftigt. Jag tager fängelsestraffet liksom genom kraftessens, ehuru denna ej bör förstås i samma bemärkelse som punchessens, kaffeessens 0. d. Jag får imedlertid mycket uträttadt härinne, jag skrifver t. ex. några betraktelser öfver fängelseväsendet, dem ni en gång kan få, för att låta trycka. Om jag ej ville vara något annat i verlden än jurnalist, så borde jag verkligen, för att icke sakna ämne och tid, draga försorg om att alltid vara i ett eller annat äfventyr. I mitt närvarande förblilver jag Er 0. 5. V. P. S. Den flöjt, jag hörde i går afton Ifrån rummet bredvid mig, låter höra sig i afton igen. Det är mearseljäsen som spelas. Ar flöjtspelaren legd dertill af kancelliet för min skull? Eller är det ödet, som finner nöje att låta mig, höra; ,Marchez! då jag dertill ej kan svara: Marchons RÄTTEGÅNGEN MELLAN INSPEKTOREN GRAVE OCH HANS MAJ:T KONUNGENS JURIDISKA OMBUD. Hr Advokatfiskalen Staafs förklaring öfver En Graves i gårdagens Aftonblad meddelta besvär. Till Kong!. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt! Inspektoren Johan Sebastian Grave, som till Stock: holms stads Kämnersrätt inståmt mig, såsom förord nadt ombud i angelägenheter, rörande H. M. Eonun