Aftonbladet – 14 juli 1843, sida 2

att gå omkring i byn, hvarunder han vanligtvis var åtföljd af en hop barn, som roade sig åt hans upptåg, och som han förstod tartariska språket, lärde: han sig snart landets tungomål, som var en mycket likljudande dialekt. Majoren sjelf var ofta tvungen att tillsammans med sin denchik sjunga ryska visor och spela gitarr, för att roa detta vilda sällskap. I början tog man af honom hans bojor på högra handen, då man ville att han skulle spela; men då qvinnan märkte att han några gånger spelade för att förströ sig, oaktadt han hade sina bojor på, förunnades honom icke vidare denna förmån, och den olycklige fången ångrade mer än en gång, att han låut höra sin talang. Han tänkte icke då på att gitarren en dag skulle bli ett medel till återvinnande af friheten. De begge olycklige gjorde upp tusen förslag, för att återfå denna så efterlängtade frihet. Allt ifrån deras ankomst skickade byns invånare turvis hvarje natt en man, för att förstärka hans bevakning. Efter hand underlät man detta försigtighetsmått; ofta kom icke den, som skulle vakta: enkan och barnet lågo i en kammare näst intill fångarnes, och den gamle Ibrahim qvarblef ensam hos dem; men han gömde omsorgsfullt nyckeln till deras bojor och reste sig vid det minsta buller. Med hvarje dag, som förflöt, blef majoren behandlad med större stränghet. -Emelan något svar på hans bref icke anlände, kommo Tchetechengerna dagligen till honom, för att örfördela honom, Och hotade dervid med den rymmaste behandling. Man lät honom icke få illräcklig föda, och en dag hade han den smäran all..se den lilla Mamet agas för det han gifvt rg . ol skilet mispelbär. (Forts. följer-) be sit hobo ti pa kk)