sina sista patroner. Tehetchenzerna, som alltid på sina expeditioner medföra ryska öfverlöpare för att begagnas till tolkar, läto ropa till kossackerne: vutlemna er major, e!jest blifven j nedhuggna till sista man. Kascambo, som förutsåg truppens vissa undergång, beslöt att öfverlemna sig sjelf för att frälsa de öfriges lif: han lemnade sin värja åt kossackerna och gick ensam fram till Tehetchengerna, hvilkas eld genast upphörde, emedan deras syfte endast var att bemäktiga sig anföraren, för att skaffa sig ranson. Han hade knappt öfverlemnat sig åt fienden, förr än man på långt håll varseblef den hjelp man afbidade: den kom för sent: röfrarne aflägsnade sig hastigt. Hans denchik) hade, i afvaktan på stridens utgång, stannat bakefter med mulåsnorna, som bar majorens saker; kossackerna trällade honom och underrättade honom om majorens olycka. Den modige tjenaren beslöt genast att dela sin herres öde och skyndade åt det håll, dit Tcehetchengerne retirerat, förande med sig mulåsnan oct följande bästspåren. Då han i mörkret begynte förlora dem ur sigte, träffade han en Tcehetchengz som blifvit efter, och denne förde honom till fen dernas samlingsplats. Man kan göra sig en id om den fångnes käns lor, då han såg sin denchik sjelfmant komma oc! dela hans öde. Tchetchengerne skittade genast by tet. Man lät majoren endast bipehålla en guitar som man fann i hans kappsäck och den man mes IPå spe lemnade honom. 1van — detta var pam inet på denchiken — tog denna och vägrade al Ikasta bort den, såsocp hans herre rådde honom. ot) Ordonnans.