Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 1

ORMTJUSAREN. AF J. U. ADDISSON: Jag måste tillstå, att underrättelsen om en ormtjusares ankomst till vår garnison icke litet gladde mig. På det högsta begärlig att se ett prof af den underbara makt, man tillskrifver dessa personer, bezaf jag mig följande morgon till kommendantens boning, dit jag blifvit inbjuden till frukost, med löfte att få åskåda ett försök, att genom tjusning fånga en huggorm. Man hade redan länge förmodat, att flere af dessa fruktansvärdt gilbga djur skulle finnas i öfverste Z:s trädgård, och? vi begåfvo oss derföre, efter frukosten, dit ned, der gycklaren redan väntade oss. Mannen bade icke alls något ovanligt i sitt yttre, ingenting, som erbjöd något serdeles aninärkningsvärdt, hvarken i blick eller väsende. Han var enkarl sådan man ser hvarje dag, alldeles sådan, som de vanliga infödingarne i Bengalen förekommit mig Jag vet icke hvilken kast han tillhörde, men för modar att det var en af de lägsta. Så snart vi samtllige belunno oss i trädgården antydde vi honom att trollverket kunde börja Han stälde sig då midt emot en af åe hålor, dei man förmodade ormarna hafva sitt tillhåll, och satte bredvid sig en kruka, i det ban tillsade sn medhjelpare, att med densamman betäcka ormei vid ett gifvet tecken. Härpå tog han fram u sin kumberband (gördel) en liten pipa och be gynte spela, på ett sält, som var ingenting min dre än tjusande. Tonerna, hvilka han aflockad silt instrument, liknade något de från en lite pickolaflöjt; men han anblåste pipanicke på sidar utan höll den rakt ut från munnen, som en kla