Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 1

tt ögonblick; derpå reste han sig i höjden, till less ban stod alldeles rät! upp på sin stjert, just den ställning ban plägar antaga före sina dölande anfallssprång. En rysning öfvergick hvar och en i sällskapet, som icke förut selt en dylik cen: men de gamle infödingarne, de rätta Qui His (ett binamn på Bengaleserna) läto icke bekomma sig det minsta. De visste hvad som skulle följa. Ormen, som endast med möda tycktes bibehålla jemnvigten så der upprättstående, började nu ett slags dans, dervid alla rörelserne så der tewligen följde musikens takt; ögonen voro ständigt fästade på flöjtspelaren. Europter, som aldrig besökt det brittiska Indien, kunna draga dessa facta i tvilvelsmål; men de, som någonsin varit uti dessa östliga länder, skola deremot kunna bekräfta sanningen af mina uppgifter. Cobra Capellan dansade verkligen flere minuter på stjerten, såsom det syntes, högst förtjust öfver flöjtblåsarens sällsamma musik. Imedlertid hade dennes medbjelpare smugit sig på Ormen och kastade, vid det gifna tecknet, stenkärlet öfver den. Härpå drog man ett stycke vaxduk under öppningen, slog den om sidorna och band den fast om kärlet med ett starkt snöre. Den temligen uttröttade musikanten lemnade sin plats, helsade sällskapet och bar sin fånge in uti huset, der han redan på samma sält inspärrat flere andra. Ungefär en halftimma derefter upprepade han samma försök och med lika framgång; och af de fyra ormar, man förmodade finnas i trädgården, undgick endast en hans tjus ningsförmåga, och detta misslyckande tillskref har något ondt öga bland tjenstefolket. Några andra prof på sin skicktighot lemnad