Aftonbladet – 13 juli 1843, sida 1

inett. Melodien var höget enformig och ingaunda angenäm. Under tio minuter kunde gycklaren, hvilken eledsagade sitt spel med sällsamma kroppsböjingar, icke frambringa ringaste verkan, och vi voro ett par gånger nära att gå vår väg; han örmådde oss dock, genom sin bedjande blick, tt qvarstanna och afbida utgången. Derefter benärkte vi af mannens, mot en enda punkt stirande öga, att han fått sigte på sitt offer, och ett ;gonblick sednare framtittade hufvudet af en stor Cobra Capella ur hålet. Vi veko instinktmässigt tillbaka, men ormtjusaren syntes snarare glad än rädd, då det giftiga ajuret småningom framkröp ar jorden. Nu utsträckte sig ormen i hela sin ängd. Jag hade aldrig sett ett så praktfullt dju af detta species och måste tillstå, att jag verkigen tyckte, att ormen stod under besvärjaren: välde; långsamt drog sig denne nu tillbaka, föj att visa oss sin makt öfver djuret, och ormer följde honom, till dess han stannade, då äfvei ormen låg stilla. Dess ögon syntes liksom mer en magnetisk krafi fästade vid tjusarens, som be vakade och följde ormens rörelser. Mannen för säkrade sedan, att om han ett ögonblick upphör med sitt spel, hade Cobran störtat sig på honon och gifvit honom ett dödligt styng. Jag har verk ligen aldrig sett något så märkvärdigt skådespe och måste tillstå, att närheten af det dödshotand djuret förekom mig ingenting mindre än behaglig Ormen hade imedlertid följt besvärjaren fem sex steg på lika distans, till dess ormtjusaren P en öppen plats, midt i trädgården, hastigt ned hukade sig på marken och började spela änn mera genomträngande, än förr. Ormen stannad