j VAA BR by Uret ne SR ar nn ann te derföre ha vi fö!jt hans råd, och hvad jag derföre säger läsarne, det göra de, och hvad jag säger dem de icke skola göra, äfven detta ätlyda des — — Drängen och barnen tillbringade natten hos mig. Följande morgon återkom herr kronobefallningsmannen Enholm, för att samtala med dessa. Att bålla drängen och barnen qvar en natt mer eller mindre, trodde länsmannen göra ingenting. — — — — Efter gifvet löfte af drängen och barnen, att cj vidare fortsätta i sitt påbörjade predikosätt, blefvo de genast hemförlofvade, hvarefter de afgingo till sina hm—— — — —— — — — — —Jag torde äfven få nämna, att då jag förliden vintras hörde Catharina i Jutabo predika, börjades för hvarje gång hon predikade ur Zions sånger psalmer Inatt sjungas af läsarne och efter hvarje slut sjöngs ur svenska messan Haleluja,, — — — tilläggande Malmberg, att barnen och drängen icke voro innelåste om natten. Hr löjtnant Josua von Menzer upplyste: att i Ja nuari eller Februari månad 1842 utkommit en ordres, Tatt, om kronobetjeningen fann nödigt, reqvirera manskap i och för läseriet, skulle sådant lemnas. UnderIsökningens fortsättande skulle försiggå vid innevarande års sommarting för vidare bevisnings anskaffande. Vid Östbo Häradsrätt har, som han sig kallar, en af de för uppsigt öfver svärmares sammankomster tillsatte ordningsmän, organisten A. W. Wigardt i Hagsjhult blifvit, på angifvelse af hofrättsnotarien Ouchterlony, tilltalad, för det Wigardt skall försåtligen öfverfal!it och slagit David Petersson i Svanaryd. Rörande denna tilldragelse hafva följande vittnen vid målets handläggning d. 6 sistl. Maj, berättat: Lena Jonasdotlter, att hon tjenade hos Johan Pettersson i Torp Mellangården förlidet år, att Wigardt och Gustaf Jonasson i Torp en dag under vintren voro hos Johan Pettersson och yttrade, att David Pettersson vore värd att slå, för det han går i bygden och förvillar folket: att David i detsamma kom gående förbi, då Gustaf Jonasson sprang ut till Claes Lås och bad honom springa efter David, emedan Gustaf ville skicka ett bref med David till Försebo: att Wigardt och Gustaf Jonasson yttrat, då Lås återkom och underrättade dem, att David ej ville vända om, att de skulle gå i förväg till Hagshult för att träffa honom, samt att de sedermera straxt begåfvo sig ut och gingo en mindre allmän väg öfver gärdet till Hagshullt. Sara Stina Samuelsdotter, tjenande i Torp Södergården: att hon en dag under vintren stod vid Södergårdsbrunn, då Claes Läs kom ut från Johån Petterssons i Torp Mellangården stuga och helsade från Gustaf Jonasson, att David, som kom gående, skulle gå derin: att så väl vittnet, som Jonas Magnus Samuelsson och några andra varnade David att icke gå dit, emedan vittnat hade sig bekant, att de personer, som voro församlade å det anvista stället, och David voro olika i sina religionsåsigter och vittnet derföre anade, att något ondt möjligen kunde vederfaras honom om han gick dit: och att David efterkom deras råd, så att han gick förbi. Jonas Magnus Samuelsson: en måndag förlidet års vinter kom vittnet, som skulle köra till qvarnen vid Torp Södergård, i sällskap med David Pettersson. När de kommit till Mellangården, utkom Gustaf Jonasson och bad David gå in, emedan Johan Mauritsson, hvilken David sökte, skulle bo der. Flere andra ropade äfven på David, men vittnet underrättade honom, att Gustaf Jonassons uppgift om Johan Mauritssons hemvist var oriktig, och varnade David att icke efterkomma Gustaf Jonassons begäran, emedan vittnet såg Wigardt vara der. Gustaf Jonasson ville att David skulle gå in, och ett rykte var gängse att Wigardt, vid första lägliga tillfälle, ville slå David. David tackade vittnet för dess välmening och åtföljde vittnet till det ställe i Mellangården, der vittnet uppgaf ått Johan Mauritsson bodde, Der gick David in, hvarefter vittnet, som. fortsatte sin väg till Hagshult, såg Wigardt och Gustaf Jonasson från Mellangården i Torp taga en mindre vanlig väg öfver gärdet mot Hagshults kyrka. Nära kyrkan upphans vittnet af David Pettersson, och kommen i sällskap med honom till sockenstugan, blef vittnet anmodad af Gustaf Jonassön att gå derin, för att, såsom han uppgaf, bevittna en afhandling. Vid ingåendet i sockenstugan mötte vittnet Wigardt, som gick ut; men Gustaf Jonasson hade ej någon handling, som skulle bevittnas, och vittnet återvände derföre genast till sitt lass samt körde, Wigardt och David stodo då på vägen, som går förbi socknestugan, och samtalade med hvarandra, och när viltnet kört några steg, gaf Wigardt David en örfil, så att hatten föll utaf denne sednare. De drogo sig sedermera från vägen, på en plan, som på ena sidan begränsas af ringmuren vid kyrkan och på de tvänne andra sidorne af vägarne, som der möta hvarandra. Der fick David ytterligare nägra örfilar af! Wigardt, som på Davids begäran, att ban cj skulle vara ond på honom, yttrade, att han skulle smörja honom. -Vittnet hörde icke David vara otidig emot Wigardt, och märkte icke heller alt Wigardt nyttjade något tillbygge. När vittnet kört ett stycke, upphans vittnet åter af David. Han var då mycket röd i ansigtet, men blånad eller blodvite syntes icke å honom, och Måns Jacobsson: en dag sistl. års vinter i Februari eller -Mars månad, som vittnet stod på gården vid sin ladugärd i Hagshult, som ligger nära intill kyrkan, såg vittnet först Wigardt komma gående irån Torp mot socknestugan i Hagshult, der han då bodde. En kort stund derefter kom Jonas Magnus Samuclsson körande med ett lass, bredvid hvilket David Pettersson gick. När de kommit midt för sockneitugan, utkom någon derifrån, som vittnet likväl ej iunde för sin ladugård se hvilken det yar, och bad Jonas Samuclisson gå derin. Han efterkom denna besäran och David Pettersson stadnade ensam vid lasset. Så snart Jonas Samuelsson ingått i socknestusan, utkom Wigardt derifrån och gaf sig föret i tal ned David Pettersson, slog honom sedan för örat, så at hatten föll utaf, och fällde derefter omkull! honom Då vägen, der hamn: tilldelade honom flera slag med ränderne. Under tiden kom Jonas Samuelsson ut från ocknestugan och körde med sitt lass. Efter det att David Pettersson uppstigit, rusade Wigardt ånyo på onom, förde honom genom ledet (grinden) vid väen, som går ät vester, och gaf honom der ytterligare vägra örfilar; hvarpå David Pettersson, som ej hörts ttra något ohölligt ord till Wigardt, gick tiil stället, ler ban först blifvit öfverfallen, upptog sin hatt och öljde efter Jonas Samuelsson, som rest åt Björkefors.