nanuensen herr magister Bergman, med ett imroviseradt tal, hvilket i tidningen Thorgny fines på följande sätt uppfattadt: Bröder ifrån Norge, Studenter ifrån Christiania! i hafva samlat oss i qväll för att bringa Eder vårt jertligaste välkommen. Vi hafva ansett för en oefergiflig pligt, att här, i alla våra frånvarande kamraers namn, uttrycka vår aktning och våra sympathier ör Eder och Edert herrliga, fria, stolta och lyckliga and. Men på samma gång, som vi högt och tydligt ttala detta vårt tänkesätt, vilja vi ej heller dölja, tt vi Svenskar anse oss äga rätt, att hos eder finna amma aktning och samma sympathier; ty det är i anning hög tid, att de begge nabofolken, dem hat ch bitterhet århundraden igenom bållit söndrade, åer i trofast samdrägt sluta sig tillhopa. Det är hög id, mine Bröder, att vi draga utaf stridshandskarna, tt vi öppna hjelmviziret, för att blicka hvarandra in de trogna ögonen, och igenkänna hvarandras slägtrag. Ty det är ju samma blonda Skandinavien, vars färg, hvars prägel vi alla bära; våra äldsta fåler lekte som barn i samma moders knä, samma blod inner genom våra ådror, våra språk gå på samma oner, och våra skördar mogna på samma malmfasta rund. Och den som vandrat bland Edra snöhöljda per, som gästat i Edra glada, fridfulla dalar, — en lädje som vederfarits mig och mången bland oss, —, van har ock förnummit, att numera hvarje bildad Norrman, i stället för det gamla, lumpna, inrotade naionalagget, hyser aktning för hvad Sverge har värdt iktning, och vördar våra stora namn, äfven då de ör hans fäder varit förknippade med olyckor och nelerlag, liksom vi vörda hans hjeltar äfven om deras oragder i vår historia stå omslutna af bittra hågkomter. Så, j Norrmän! stupade den tappraste af våra Konungar i striden med Eder, och Norsk jord drack hans varma blod. Men till den enkla vården, som utmärker de heliga, blodbestänkta torfvorna, valfärda: nu Fredrikshalls borgare, och Carls Minde — så kallas nu stället der han föll — har blifvit dem er kär ort. Och hvad betyder väl denna reaktion mo fordna fördomar, om icke att den stora Unionstest som de Nordiska rikenas unga represantanter nys här firade, länge varit i det allmänna tänkesättet förberedd? Vi, sönerna af det gamla Upsala, påminn oss med stolthet dessa dagar af den mest högstämd: fröjd, af den inest innerliga hänryckning, då vi ocIl våra långväga gäster, bland dem en från Edert land buro Skandinavien, såsom en gemensam lösen, c blott utanpå våra hjertan, utan ock inne i dem oci der ännu fastare, ännu läsligare. Med den värma men ock med den försynthet, som äro vår ålder egna beseglade vi en Union, kanske den skönaste som men niskoanden har upplefvat, ty dess rot var frivillig kär lek, likasom kärlek skall blifva dess frukt. I stället fö hat vilja vi välvilja, i stället för fördomar vilja Y rättvisa; vi vilja ett Skandinavien, hvars sjelfständig delar skola hopknytas af Sympathiens, Vettets, Frihe tens band. Och i denna anda bjuda vi Eder vår är liga helsning, vårt broderliga handslag. Lefve Norgt lefve Christiania Universitet, lefye dess härvarande re presentanter! gZ 9