Nee rerna nee an serdeles himmelens skickelse, och skyndade sig att för henne uppfylla alla de mödosammare arbeten, som icke öfverensstämde med hennes helsotillstånd. Dessa omsorger och det lugn, hon njöt, förlängde henhes dagar ända till år 4809. Läkarne hade redan länge misströstat, men sjell trodde hon sitt slut ännu icke så nära. Det är utan tvifvel en af försynens välgerningar, att, i denna grymma sjukdom, för hvilken det icke gifves någon bot, lifvet tyckes förnyas och skänka några ögonblick af hopp åt den varelse, som snart går att lemna det, liksom för att dölja den fruktansvärda stunden, som ingen bör känna. Prascovia promenerade aftonen före sin död en stund i klostret, med mindre smärtor än vanligt Insvept i en varm pels, nedsatte hon sig vid klosterporten. Vintersolen tycktes lifva henne; åsynen af den, mot solstrålarna gnistrande snön återkallade i hennes minne Siberien och förflydda tider. En släda körde snabbt förbi: hoppet kom bennes bjerta ännu att klappa. I vårn, sade hon till sin Vän, Om jag blir bättre skall jag göra ett besök hos mina föräldrar i Wla dimir, och du följer mig dit, vill du göra det? Hennes ögon strålade af glädje, men döden låg på hennes läpparHennes kamrat sökte att till bakahålla sina tårar och visa henne ett leende ansigte. Följande dagen, det var den 8 December, Barbara-dagen, hade hon ännu styrka qvar alt. kyrkan kommunicera; men emot klockan 3, Pi eftermiddagen, kände hon sig sämre och lade sig klädd som hon var, att hvila på sin säng. Fler nunnor voro i cellen och, icke troende faran så nära, talade högt och skrattade sinsimellan, för att för