vnerna mot misstydningar och skymf, annars nä-i. pstan oundvikliga följder af ensidiga och falska vuppgifter. Såsom ledamot af universitetskonseljen i Dorpt, hade Dr Madai varit omedelbart vittne till hvad som händt, och han har icke skytt de äfventyr, som kunna befaras, för att få saken i ljuset. Se här hur han beskrifver händelsen: En farlig bröstsjukdom nödgade professor Ullmann att år 1844 nedlägga rektoratet, hvilket öfvertogs af hans suppleant professor Volkmann, som : sedan genom formligt val utnämndes till hans efterträdare deri. Under tiden hade professor Ull-l mann tillfrisknat, och studentkorpsen beslöt nu alt betyga den allmänt älskade och vördade läraren sin glädje deröfver, genom en hedersskänk, bestående i en pokal. Af detta beslut och meningen dermed gjordes ingen hemlighet. När den i Petersburg förfärdigade pokalen ankom till Dorpt, i Oktober 4842, fick hvar och en tillträde för att beskåda den, och det sköna arbetet var ett allmänt samtalsämne i staden. Något förbud mot öfverlemnandet från universitetsstyrelsens sida kom ej heller. Öflverlemnandet verkställdes genom en l deputation af studentcorpsen middagen! den 4 Nov. såsom årsdagen af D:r Ullmanns sednaste val till rektor. Samma dag utbådo sig 46 studenter tillåtelse hos dåvarande rektor, Dr Voikmann, att om aftonen få gifva Dr Ullmann en serenad, hvilket bifölls, med uttryckligt förbehåll likväl, att ej mer än det nyssnämnda antalet sångare skulle deltaga deri. Imedlertid hade ett större antal studerande och andra invånare i staden församlat sig utanför Dr Ullmanns hus. När serenaden var slut, ljöd ifrån den hänryckta mängden ett allmänt vivat. Detta råkade mot bruket vara alldeles frivilligt, och grundade sig icke ens på särskildt tillstånd. Vidare uppstämdes ock en bekant studentssång af Arndt: Was ist der Deutschen Vaterland,. Efter sångens slut framträdde Dr Ullmann, enligt häfdvunnen akademisk sed,att betyga de församlade sin tacksamhet — alldeles som ministern Uwaroff sjelf hade gjort när studenterne vid ett föregående tillfälle hedrade honom med ett fackeltåg. Med anledning af den sist afsjungna visan höll Dr Ullmann ett litet tal, så likt alla vanliga tyska universitetstal, att Hr Plough i Köpenhamn saklöst kunnat hålla det invid sjelfva enevoldskongens öron. Han bad de unga plantorne bevara sitt trogna tyska hjerta, troget Gud och deras religionsbekännelse, troget kejsaren, troget fäderneslandet. Men Universitetet i Dorpt har en vicekurator, en Hr v. Schöningk, f. d. öfverste i rysk tjenst, som bodde nästintill Ullmann: han stod framför sin husdörr, och lånade ögon och öron åt hela uppträdet. Få dagar derefter afreste öfverste Schönvingk, i familjangelägenheter, som det sades, till Petersburg, och kort derpå anlände en kurir till universitetets kurator med vissa förut uppsatta frågor, som genast borde besvaras skriftligen, så väl af professor Ullmann, som af professor Volkmann, och de studenter, hvilka öfverlemnat pokalen. För att besvara frågorne, kallades rektor Volkmann, professor Ullmann och studenterne till universitetets kurator. Han tillät dem icke att behålla koncepterna till sina svar. Frågorne, som anföras in extenso af d:r Madai, likna till formen dem som förekomma vid ett poliseller majorsförhör. De till Ullmann lydde så här: Har professor Ullmann känt 595 artikeln af Swod och, det oaktadt, af de studerande emottagit en silfverpokal? Har professor Ullmann samma afton, vid en serenad, höjt en pokal fylld med vin och hållit ett tal till de studerande och en dem åtföljande hop af Dorpts invånare? Har prof. U. i detta tal sagt bland annat, att studentsinnet (Burschensinn) aldrig borde utdö vid Dorpts universitet och gjort en välönskan för den akademiska fribeten ? I samma stil voro frågorne till de öfrige hållne. Svaren blefvo genast, med kurir, afsända till Petersburg. Förgälves bad professor Ullmann, enträget och upprepadt, att med samma lägenhet få sända en anhållan till ministern Uwaroff om sträng juridisk undersökning i saken. Universitetskuratorn anmärkte blott, att hans uppdrag inskränkte sig till insändande af svaren på de förelagda frålIgorna, och att professor Ullmann kunde särskildt insända sin ansökning. Förgäfves erinrade Ullmann Idå, att som posten ankom rycket sednare än kurirn, så kunde lätt hända att saken redan vore afdömd innan Lans anhållan om laglig undersökning hann ingifvas (han visste väl bäst hur den ryska rättvisan brukar göra). Svaren afgingo alltså ensamme. Få dagar derefter anbefaildes universitetskonseljens ledamöter att i full uniform sammanträda under kuratorns presidium, till en högtidlig session kl. 4 på dagen, för alt höra sig föreläsas en kejserlig befallning, med hvilken vicekuratorn — den oftanämnde öfverste Schöningk — hade återkommit från Petersburg. Reskriptet innehöll: 4) för kuratorn sjelf ett slags skrapa, derföre att han icke hindrat det inrapporterade uppträdet; 2) att rektor, kollegiirådet Volkman af samma skäl och för tillåtelsen till serenaden, AR Ret meo aAa: sr bunriamta kancaltan