Aftonbladet – 12 juli 1843, sida 1

ina begge vänner, om hvilkas öde han var okunnig. Desse personer, redan åldrige, hade varit i Siberien ända sedan Pougatcheffs revolt hvari de i ungdomen olyckligtvis varit invecklade. Lopouoff hade blifvit närmare förbunden med dem, efter sin dotters afresa. De ensamme bland alla hans bekanta hade fattat ett verkligt deltagande i den unga vandrerskans öde. Länge rörde deras samtal endast henne och de olyckliga eller de lyckosamma resullater, man vexelvis spådde af henne: företag; allt efter som fruktan eller hoppet hade öfverhand. Lopouloff erbjöd dem att mottaga er del af det understöd han erhållit; men de tozc icke emot det. Vi hafva icke behof derafy sa de den ene; jag har ännu i behåll de penningat er dotter vägrade emottaga.n Ingen afund visade sig i denna vägran; men er djup nedslagenhet bemäktigade sig desse olycklig vid denna nyhet som beröfvade dem deras ende vän. 2 påminde sig det löfte Prascovia gifvi! dem vid sin afresa, öfvertygade likasom alla an dra innevånare i Ischim, efter det rykte som spridt sig om den gränslösa ynnest hon erhållit att hon glömt bort dem. De vågade icke bekla ga sig för fadren, utan gömde i sitt hjerta dei dystra sorg som förtlärde dem. Om aftonen före den dag Lopouloff skulle lem na dem, ville de taga afsked af honom för att ic ke hafva den smärtan att ölvervara hans afresa De återvände hem klockan nio på aftonen mer hjertat sargadt af alla smärtor en menniska kal erfara, utan att dö. Lopouloff och hans hustru gräto en lång stun: efter dessa bezge vänners bortgång. Utan tvif vel har vår dotter haft dem i minnet, framdele skall hon kanhända erhålla nåd för dem; vi vilj öfvertala henne att göra nya försök till deras rädd ning., Med dessa tröstande reflexioner gingo d till sängs, beredde att afresa tidigt följande dager De voro knappt insomnade förr än de hörd