,Jengelsk park, hvart man vänder sig, och inta gande genom treflighet och städning; men för an -komlingar från en af de nyssnämnda orterna an -Itager denna natur småningom någonting enformig loch tröttande, utan att man kan begripa hvar före. Grefvinnan Idas forskareblick, öfvad genon I vidsträckta resor i Fcehweitz, Frankrike, Spanien IPortugal, Italien, upptäcker orsaken genast. Na turen, säger hon, är här helt och hållet detalj. Iskönhet. Hvar holme är cen bild för sig, och hva för sig har ett vänligt utseende; på fasta landel gäller samma förhållande med de enstaka huser och gårdarne och de omhägnade betesmarkerna allt grupperar sig af sig sjelf till en landskapstafla. Men hvad skall landskapsmålaren företags med en sådan utsigt som den af Montblanc, eller den från golfen vid Neapel, eller den vid Taormina? Han kan sätta sig ned med sammanknäppte händer och låta förtjusningen genomströmma sin själ, men penseln måste hvila. Detta ljus, dessa färger, denna oerhörda rikedom, denna öfverväldigande herrligbet äro för hans konst oti!lgängliga, och hvad han må försöka att skugga till deraf, skall förekomma honom sjelf och andra, som ett fattigt fragment. Der det bela har en så öfverflödande mångfald, räcker det serskilda ej till. Här gäller motsatsen: här finner man enskildbeterna tillfredsställande. Men derföre att de ständigt återsynas, förefaller det hela entonigt. — Ofverallt har landskapet samma karakter: öfverallt visar det sig som ett slags fortsättning af skären, blott med den skillnad, att dessa klippspetsar ej alltid dyka upp ur vatten, utan äfven ur marken. Der, hvarest denna ej är alltför stenbunden, vexa sköna träd, ekar, lindar, till och med askar; annars är det barrskog, blandad med ensamma björkar, eller ock blott mossa och busksnår, med ängar emellan. Vattnet skjuter på och tränger sig emellan öfverallt; än är det hafvet, än Mälaren, än någon mindre sjö, och öfveralit bildar det en kringstängd damm, en stilla med skogsramar försedd spegel. Ingenstädes får man en ötversigt af vattenytans hela omlång; derföre är utsigten ingenstädes storartad, och i dessa små ensamma bilder herrskar en sådan likformigbet, att främlingen har svårt att icke bortblanda den ena med den andra. Byggnader ses inströdda i detta landskap, icke just så sparsamt, men alltid ensligt. An är det en lada, än en bondgård, än ett herresäte; alla väl underhållna, hvart och ett på sitt sätt: bondkojan af trä, låg, rödmålad; herregården af sten, hvitmenad, hög och ljus. Alla ligga enstaka; man måste uppsöka dem, man hittar dem ej på egen hand. När de skymta fram, inklämda mellan skog och sjö, med vattnet till råmärke på ena sidan och den mörka skogsranden på den andra, så tyckas de nästan otillgängliga. Men vä garne sno och vrida sig fram, till dess de riktigt leda dit. Dessa vägar äro verkligen undersköna och göra lustresor högst angenäma. Man färdas ej tre minuter rakt fram! Beständigt i kroklinier, backe upp, backe ned, aldrig serdeles högt, men märkvärdigt brant. Markens klipputvexter och vatteninskärningarne föreskrifva dessa slingriga vägar. Man tycker sig alltjemnt resa i en park; och i verkligheten skiljer sig Hagaparken ej från det öfriga landskapet i annat, än att den har mera löfskog, och Djurgården ej derifrån i annat än att den har flera boningshus och öppnar de vackraste utsigterna åt Stockholm. Hvad man hos oss skulle önska sig till en park — speglande vatten, trän, bergsklintar, ängar, — det erbjuder naturen bär; men den erbjuder det blott i dimensionerna af en park. Vördnadsbjudande genom storhet, storartad genom vildhet blir den ingenstädes; den ersätter icke genom nordisk höghet hvad som attas den i söderländsk yppighet och godtgör ej bristen på behag med öfverflöd på kraft. Om man köper sig en halfö eller holme i Mälaren — han säges ha 4,300 sådana — och bygger sig derpå ett hus och anlägger några vägar, så bar man en park fullfårdig; och en sammanhopning af sådana parker är trakten kring Stockholm ett par mil rundtom. Men den som icke will köpa sig någon ö här, det är jag. Den som skall finna smak för denna höga nord, den måste icke förut ia skådat södern. Man besöke Mälaren först, och edan Geneversjön: då är det möjligt att Mälaren ör ett tillfredsställande och outplånligt intryck, nen i omvändt fall kommer man att låta sina Blickar kringsväfva Mälarens stränder utan tillredsställelse; ty han hvarken brusar eller bländar.n Sannolikt ges det mången Svensk, som, utan tt ha sett Genfersjön, betraktar Stockholm och ess omgifningar på samma sätt, fastän han ej alar derom, derföre att han vet sig vara i mino-j iteten mot den vanliga jargonen. Men fruktansärdt är att hvar och en utländning skall instämra med författarinnan, i fall han med henne deir de af så många pompösa beskrifningar alstra