Aftonbladet – 7 juli 1843, sida 1

der det fanns en station för posthästar. Bönderna märkte att hon förkylt ena kindbenet och gnedo henne med snö, samt vårdade henne med stor omsorg; men de vägrade bestämdt att föra benne längre, och föreställde henne den fara, bon löpte, om hon reste längre utan någon pels, då kölden var så stark och utan tvifvel ännu rer skulle öka sig. Den stackars flickan satte sig och gret bittert, förutseende, att bon icke skulle finna något så gynsamt tillfälle eller så välvilliga menniskor. Å andra sidan tycktes icke heller uppsyningsmannen öfver kharstman disponerad att vårda benne längre, och ville med all gevalt, att hon skulle följa med foran. I denna svåra belägenhet och sviken i hoppet att med trygghet komma till Jekatharineburg, öfverlemnade hon sig åt hela häftigheten af sin sorg. Hennes ledsagare blefvo rörda; de beslöto att sammanskjuta penningar till en fårskinnspels, som i detta land kostade endast fem rubler; men olyckligtvis fanns icke någon till salu; ingen invånare ville göra ett offer af sin, emedan det på denna aflägsna ort var svårt att få någon annan igen. Bönderna erbjödo en flicka på krogen till och med sju rubler, men hon vägrade. I dessa kinkiga omständigheter gjorde en ung bonde hastip! ett eget förslag, som satte Prascovia i stånd ait draga fördel af deras välvillighet. ,Vi skola turvis låna henne våra pelsars; sade han; eller hon skall få låna min en gång för alla, så kunna vi byta om med hvar wWerstn. Alla biföllo med nöje. Man började genast kalkylera afståndet och antalet af gånger, som man borde ömsa pelsar; ryska bönderna vilja gerna bestämdt veta sitt debet och kredit och låta icke