Aftonbladet – 5 juli 1843, sida 2

SETT ÖRRQ-2-RR2 2 RTR ARA dast på fadrens uttryckliga befallning kunde hon förmås emottaga den. De begge fattige landsförviste ville äfven bidraga med sin lilla besparing till hennes resa; den ene erbjöd benne trettio kopparkopek och den andra tjugo kopek, det utgjorde deras bergning för flere dagar. Prascovia vägrade att emottaga deras ädelmodiga anbud, men det rörde henne lifligt. vOm försynen,, sade hon, någonsin beskär mina föräldrar någon lycka, hoppas jag, att äfven j deraf skolen blifva delaktige. I det ögonblick de första solstrålarne lyste in i hennes kammare, utropade hon; stunden är kommen, vi måste skiljasl Hon satte sig ned, likasom föräldrarne och de begge vännerne, ty i Ryssland brukar man, då någon lång resa skall företagas, ett ögonblick sätta sig ned, då alla närvarande följa exemplet. Efter några minuters samtal om väderleken och andra likgiltiga ämnen, stiger man upp, och nu börja omfamningarne och tårarne. Denna ceremoni, som vid första anblicken synes likgiltig, eger imedlertid någonting intressant Innan man skiljes för en lång tid, kanhända för alltid, hvilar man sig ännu några ögonblick till. sammans, likasom ville man gäcka ödet och frår detsamma smyga bort denna korta njutning. Prascovia mottog på knä föräldrarnes välsig nelse och ryckte sig sedan modigt ur deras ar. mar samt öfvergaf för alltid den hydda, som frår barndomen varit hennes fängelse. De begge lands förviste följde. henne några verst. Fadren oc! modren stodo orörliga på tröskeln och sågo efte benne med tårade ögon, för att ännu på afstånc sända henne sitt sista farväl. Men den ung flickan såg sig icke tillbaka, hon vandrade snabb sin väg fram och försvann snart i fjerran. Lopouloff och hans hustru återvände då til sin dystra boning, som hädanefter måste syna dem mycket ödslig. De olycklige lefde nu mer isoleradt än tillförene: de öfrige innevånarne