Aftonbladet – 4 juli 1843, sida 3

var icke längre genom skämt eller hotelser man sökte öfvertala henne, utan genom böner och tårår. Vi äro redan gamlap, sade de; ,vi hafva hvarken egendom eller vänner qvar i Ryssland; skulie du hafva mod att i denna ödemark öfverge dina föräldrar, hvilkas enda tröst du är, för att företaga en vådlig resa, som kan förorsaka din undergång och kosta dem lifvet i stället för att förskaffa dem friheten?, På dessa frågor hade Prascovia intet annat svar än tårar, men hennes vilja var likväl ickeskakad och hvarje dag styrkte henne i sin föresats. Men en svårighet af en annan natur framställde sig, mera allvarsam än föräldrarnas mostånd. Hon kunde icke resa utan pass, hvarförutan det icke var hezrne tillåtet att aflägsna sig ifrån byn. Å andra sidan var det icke tänkbart, att guvernören i Tobolsk, som aldrig besvarat deras bref, skulle gå in på att bevilja henne deana ynnest. Prascovia såg sig derföre tvungen att uppskjuta sin afresa till en annan tid, och alla hennes tankar gingo ut på, huru hon skulle erhålla ett pass. Uti byn fanns då en fånge, vid namn Neiler, född i Ryssland och son till en tysk skräddare. Denne person hade någon tid varit uppassare åt en student vid universitetet i Moskwa, och denna omständighet hade han att tacka för att han i Ischim gällde för ett stort geni. Neiler låtsade sig vara en klentrogen person. Denna narraktighet,i förening med den, mera reela egenskapen af skräddare, gjorde att han kände så väl innevånarne, som fångarne; hvaraf de ena läto honom förfärdisa deras kläder och de andre roade sig åt hans förskämdhet. Biand dessa sednare var Lopouloff,! dit ban då och då kom. Neiler kände den ungal Alickans religiosit och gjorde narr af henne derför, samt kallade henne för den heliga Prascovia.: Troende honom mera kunnig än han var, tänkte Prascovia bedja honom uppsätta en supplik till suvernören, i den tanka, att fadren då han endast!