Aftonbladet – 3 juli 1843, sida 3

För att nu komma till min egen lilla hjelte, bors I pojken, så upptäcker man genast, vid hans gån vii öfra delen af kroppen och högra Armen, en vi ibekantskap med borsten, som der tycks helt oc hållet ba familiariserat sig, under det den efte: tänksamma minen, så olik andra pojkars tanklö: Joeh ofundersamma, tydligen ger tillkänna att mir Inet arbetar med ihågkommandet af något nam TpPå en förunderlig bok eller kollegium, eller me Jupprepande af aila de småartiklar som skulle kö pas i boden. Jan går just icke fort, han pkila inte af han, som gatpojkarne heller; det vor Jopassande hans högre värdighet. När han råka Jnågon kamrat stannar han och samtalar om pba ror Aklström och baron Öhman,, om hvem )son har herr Hjolin nu oth när kand. Bruse slutar, m. m. Stundom går han och stafvar i boken som han skall bära bort, tills han stöter emot nå gon beskedlig bonde, som då får en skarp före: bråelse för det han går och drular och inte sei upp — för folk., Ingalunda må någon tro, att borstpojken lidit någon afbräck i den munterhet, som tillhör hans ålder; tvärtom är han alltid glad och förrättar merändels sitt arbete under sång . . . . Och himlen den klarnar, ju mera det lider, som stöfveln för borsten, dess mera jag gnider, och snart rinner solen på himmelen opp; — nu blir det att löpa i hurtigt galopp. Och när jag nu kommer till herren , den stränge så får jag väl bannor, för jag dröjt för länge; men strunt uti det, hvad gör det för sla; — sen får jag en slant, om jag skyndar mig bra... ., det är en rar visa den der, må ni tro, och det hörs nog, att den härstammar från någon liten Örpheus med borsten; — skada bara, att jag icke lyckats uppsnappa mer än några strofer deraf, annars skulle jag lagat, att den inkommit bland Arvidsons Svenska folkvisor, heldst melodien icke är så rasande heller. — Det fins således genier äfven bland borstpojkarna, troligen uppammade af de smulor, som fallit från deras rika herrars bord. b Sällan hör man om dessa små tjensteandar nåson oärlighet, åtminstone mindre ofta, än man hade anledning tro, af de många tillfällen dertill,