Aftonbladet – 1 juli 1843, sida 3

liga, och således icke kunna räknas till producerande medlemmar i staten, så är det alldeles otvifvelaktigt, att det i sista rummet är de skattdragande i Preussen, som få betala dessa kungliga fantasier. — SAMMANBRAGTA BARN. Journal de la Somme berättar följande, högst trovärdiga historia. Hos en värdshusvärd i Amiens, på gatan Trois-Sausserons, visas för närvarande ett fenomen, som ditlockar mycket folk. Det är nämligen en katta, som, jemte sin egen unge, uppammar tre råtungar. Hon visar samma moderliga ömhet för sina adoptivbarn, som för sitt eget. Om man borttager rättungarna, springer kattan efter, tar dem i munnen och bär dem tillbaka till sitt läger. Tidningen nämner icke, huruvida hela denna ovanliga ömhet för råttungarna icke är blott en spekulation af den kloka kattan, att nämligen uppfostra subjekter för sin egen unge att experimentera på. — SKÅDESPELAREFÅFÄNGA. En nyligen afliden operadansör — Vestris — försäkrade, att han endast inde tre personer i Europa, på hvilka man kunde tillimpa ordet ende, Fredric II, Voltaire och — sig sjelf. Af fåfänga betjenade sig hofaktören Brockmann i Wien utaf pulfveriseradt spegelglas, i stället för puder, till dess han, med förlusten af sitt hår, botade för denna dårskap. Skådespelaren Bräckl i St. Petersburg lät, då han skulle spela Philips roll i Bon Carlos, några dagar förut sina betjenter på knä uppassa vid toiletten. Baron, en tragisk skådespelare, påstod, att om ett sekel födde en Cesar, naturen behöfde två, för att frambringa en aktör, som Baron. Samma narr drog länge i betänkande, att mottaga en pension af Ludvig XIV, emedan dekretet innehöll orden: till Michel Bayron, äfven kallad Baron. En annan skådespelare, Dufresne, brukade endast sällan tala till sitt tjenstefolk och benämnde dem då les malheureuxn. — SAMVETETS MAKT. En engelsk smugglare, som till slut begynte känna något samvetsagg öfver de summor han genom sin sysselsättning i hemlighet undandrog staten, insände nyligen ett anonymt bref till skattkammardepartementet i London och öfverskickade deruti 44,000 St. med den ångerfulla förklaring, att det var hans inkomstskatt! för det smuggleriyrke han i tre år med bästa framgång bedrifvit. Hans årliga vinst borde efter denna beräkning uppgå till 150,000 St. — MEDEL MOT SÖMNSJUKA. Mot slutet af förliden sommar gifte sig en viss herr M... med en lika skön som rik flicka. Det unga paret framlefde de första fjorton dagarne efter bröllopet i största sällhet, men derefter förmörkades den äktenskapliga himmelen, ty den unga frun började blifva opasslig. Hon sjönk oförmodadt i en djup, dödlik sömn, hvarifrån intet kunde väcka henne. Man sände derföre genast bud efter läkaren, en ganska skicklig ung man, som var intim vän i huset: han förklarade den unga frun vara utom all fara, ehuru sömnsjukan kunde räcka sju eller åtta dagar, under hvilken tid inga medikamenter borde användas, emedan en ostörd ro och djup tystnad vore de bästa medlen till den unga sömnsjuka fruns återställande. Den förtviflade mannen började fatta någon tröst, han lyssnade noga till sin .väns föreskrifter, och på det att hans embetsmanna-åligganden icke skulle komma att lida, derigenom att han sjelf blef sjukvaktare, antog han en sjuksköterska, som läkaren rekommenderade. Blott någon gång smög han sig på tå in uti det, efter läkarens föreskrift, temligen mörka rummet, och fann sin hustru alltid ligga uti djupaste sömn. — Det efter åtta dagar lofvade uppvaknandet inträffade ändtligen, till allas outsägliga glädje, men — ty värr — efter fjorton dagar insomnade frun återigen på ett par dagar, och så fortfor denna sjukdom en tid, och mannen började slutligen vänja sig dervid; men ett af dessa anfall varade likväl alltför länge, och den beklagansvärde herr M... hade sjelf slutligen ingen ro. Läkaren, som någon gång besökte den sjuka, ansåg ganska nödvändigt, att hans vän borde skaffa sig alla förströelser, så framt han ej ville äfven komma på sjuksängen; ban gick derföre en afton på operan, den han annars aldrig besökte; — men ej den sköna musiken, ej den nya för första gången gifna operan fängslade hans sinnen; hans oroliga blickar irrade omkring logeraderna, och — 0, himmel! — hvad fick han se! sin, som han trodde, hemma i djup sömn liggande hustru, på det skönaste prydd, i förtroligt samtal med sin unge, sköne läkare! I hans bröst rasade en vulkan, han skyndade ut, ilade hem med pilens hastighet, för att se — en vaxbild i sin hustrus säng. — Vid närmare efterforskande fann han bakom sängen i alkoven en hemlig dörr, som han förut aldrig blifvit varse. — Sjukvakterskan ansåg rådligast att, medan tillfälle dertill gafs, taga flykten. — Domstolen är nu i begrepp att fälla utslag öfver den sköna sjusofverskan och hennes alltför ömme läkare. Insamlingen för Inspektor Grave. Transport från JM 144. En Dukat och R:dr 377: 8.