Aftonbladet – 30 juni 1843, sida 3

Stockholms-löjtnantens stöflor hafva en sådan glans, att kunde man bara medelst daguerreotypen för evigt fästat alla de rörliga taflor somdessa stöflar afspeglat, så — — — kunde man hafva en panorama af löjtnantslifvet i hufvudstaden, som skulle komma hela vår lilla skizzering på skam. På sina händer har ,le revenant, alltid glaethandskar, åtminstone på den ena, samt slänger behagligt och icke utan sin lilla konstfärdighet med den andra, (handsken nemligen) och dessa slac-handskar se aldrig ut som des revenantsp, utan alltid som alldeles sping spångande funkelnya. Händerna hafva blifvit både mindre och hvitare — Gud vet bäst huru — och på dem silter en ring, ja — ofta tulletre. Halsduken är ytterst nymodig, dyr och elegant, ettdera kort så att de artistiska vecken på bröstkråset få falla beundrarne rakt i ögonen, eller lång, och då tillfästad med en fantastisk nål, hvars symboler kunna vara de allra mest heterogena, eller ifrån och med en skönhets smäktande blå öga till och med en drakes förfärliga klo. Han (löjtnanten — icke draken) går numera alltid i hatt, och förstår både att sätta den på hufvudet och hållavden i hand som sig bör och utan all möjlig tafatthet, och — — vi kunna nästan sluta vår Lilla skizz med samma uttryck om våra båda löjtnanter, som ett qvickhufvud en gång brukade om tvenne inga systrar, hvaraf den ena var sjåpigoch obe-: naglig, den andra vacker och näpen; han sade nemligen, att den förra var fta-fatt, den andra leremot ta-fatt. Och så säga vi nu om våra båda öjtnanter, åtminstone i förhållande till våra flicknjertan, och hvar och en kan lätt begripa hvilkendera löjtnant som är fa-fatt och hvilken som