Aftonbladet – 30 juni 1843, sida 3

medan konstnärer och skalder af dem betraktades såsom snart sagdt tjenstehjon, och vetenskapsmännen förlorade hela sin skarpsinnighet på skolastiska spekulationer? Men vida förderfligare — — verkar njulningsbegäret! Aut mnjutningsbegäret till en viss grad nu är mera utbredt än fordom, så vida dermed förstås begäret efter en viss trefnad och beqvämlighet i sin omgifning, lärer ej nekas och är en naturlig följd af samhällsklassernas närmande till hvarandra. Men om detta begär går till någon öfverdrift, hvems är felet om ej deras, som gifva exemplen? Menar man åter härmed ett tilltagande svalg och dryckenskap, så torde detta visst ej vara värre nu än för 30 år sedan, åtminstone ser man ett mindre antal öfverlastade nu än förr; och i alla hyfsade sällskaper råder åtminstone bestämdt en större anständighet och måttlighet, än under sistförflutna generation. Detta borde Minerva hafva ihågkommit, innan hon upptog artikeln. Men så långt går inkonseqyensen, att man till och med kan få höra en och annan matsmältningsmachin, som gör affär af sin ezen gourmandise, klaga öfver ,tidehvarfvets tilltagande njutningshegär,! I Minerva hade vi dock hvarken väntat att igeofinna detta yttrande eller hela den så bittert kiandrande Tyska artikeln, då halfva Stockholm känner, såsom ett af Minervautgifvarens favorit-uttryck, den bekanta frasen: Mine Herrar! menniskoslägtet går med allt större och större steg till sin fullkomlighet. (Stutet följer.) oo — 2 0 AA Red. har, med anledning af en föregående artikel i Aftonbladet, blifvit anmodad meddela följande insända artikel i Wermlands Tidninzen JM 22 för d. 34 Maj rörande en kommendering. Vi hafva sett uti en insänd artikel i Aftonbiadet, i anledning af kommenderingens af Wermlands regemente vid Långholmen afmarch från Stockholm, åtskilliga reflexioner deröfyver, att truppen ej hemsändes med ångfartyg, så mycket heldre, som ångfartyget Wermland just då låg färdigt att om några dagar, sedan hindret af is upphört, hit afgå; om de ökade kostnaderna för kronan och fatiguen för truppen, som måste vällas af en 47 dagars march i stäliet för 3 dagars sjöresa och så mycket mer påkostande, som mötet inträffade blott 2 dagar efter hemkomsten, samt lutligen om förlusten för ångfartygsbolaget derigenom att, i den förmodan att fartyget vore förhyrdt för Kongl. Maj:ts och kronans räkning, som man åtmintone säkert visste att det hade underhandlats om, varken passagerare eller gedsafsändare hade förberedt ig för denna resa. Vi kunne härtill lägga hvad arikelförfattaren ej synes hafva känt, att truppen af gna medel erbjöd sig att bekosta sitt uppehälle under le få dagar som fartyget kunde vara hindradt af is. Det visade sig ock sedermera att detta ej blef mera in 5 dagar. Åtgärden synes oss derföre i sanning nästan oförklarlig och rödjande en hårdhet inom administrationen, som vi minst hade förmodat. Slutligen unna vi icke undgå fästa uppmärksamheten på den ör rothållare och trupp väl mycket kostsamma och ansträngande tjenstgöring, som Wermlands regemente vå sednare tider varit underkastadt. Man bör älska ättvisan äfven i detta som andra fall.