Ihyfsad nu, än för 30 år sedan, då skråförfattnir Igarne tillämpades ännu strängare, samt att vid mindre slagsmål och andra brott begås inom den na klass nu, än vid den tiden. Det är sannt, at ett stort antal gesäller ännu drifva kring lande men detta har varat i alla tider och förekomme således icke genom skråbandens starkare tillkny tande, utan fordar ett annat slags omsorg frå statsmakternas sida. Innan vi öfvergå till den andra delen af vå betraktelse, vilje vi i korthet genomgå några ser skilda uttryck i den ifrågavarande artikeln. Menzel klagar öfver böndernas lust nu för tiden at nyttja frack och rund hatt. Man kunde här väl fråga om det skulle vara bättre att hatten vore tre kantig; men i hela frågan uppenbarar sig i all fall tydligt endast förargelsen öfver, att bondestån det icke vill anse sig för en lika underordna klass i samhället nu, som när det låg unde lifesenskapen. Att bonden skall lefva uselt, på det att andra må kunna taga så mycket mer skatt af honom, se der hela hemligheten. Sam ma anmärkning gäller om den gamla beqväm: folkdrägten,, hvarpå såsom exempel kunde anfö ras Dalkullornas klackar midt under fotsålorna Hvilken förskräcklig skada att afvika ifrån sådant Redan har den vida större delen af folket för lorat sin säkra existens — -—!l! Detta är redar 1 det föregående vederlagdt och qvarstår såson en uppdiktad fras för författarens och hans kon sorters räkning. Man sörjer icke för allodierande af bonden fastighet., —— Här hafve vi åter ett af di stora uttrycken, hvarmed Hr Menzel svänger si och som vi här ännu en gång torde böra upp taga. På svenska lärer detta kunna öfversättas rikti gast med slägtbörd i förening med hinder mo hemmansklyfning, — om annars någonting föj Sverge vore att tillämpa deraf, och det ej här ä att betrakta blott som en fras, den Minerva lem: nar oss att grubbla på utan förklaring. Vore me ningen den här antydda, så går den ut på upp rätthållandet af ett slags fideikommissariater fö något bland en hemmansägares barn, med de öfvertaligas uteslutande. Men hvad är detta verkligheten annat än qvarlefvor från ett sam. hällstillstård, under hvilket, för att tala med Ceijer, busfadren köpte sin hustru, beslöt öfver sina barns Hf eller död och hans tjenare vorc hans slafvarp? — Konseqvent fullföljd, måste ideen om den så kallade besutenketen, under er oupphörligt tillvexande folkmängd, återföra til denna forntida samhällsställning, om någonting så orimligt kunde restaureras nu mera. Men orm det icke kan vara någonting ditåt man vill, så vill man i stället en annan omöjlighet: förekommandet af folkökningen. En skarpsynt kännare af samtidens lagar och statsinrättningar har öppe uttalat denna konservatismens innersta tanka med de häftiga protesterna mot hemmansklyfningen Det är icke,, säger Richert, den döda jordens ,styckning man fruktar, utan de lefvande personligheternas förökning. Man vågar icke träda dem rakt på lifvet med förbud emot ägtenskapet; men man tror sig kunna motverka fortplantningen ,zenom förbud för den fattige att skaffa sig hus voch hem. Man har gjort hvad man förmått i denna väg, och sannolikt äfven lyckats att hindra månget ägtenskap, som annars skulle blifvit ingånget. Men månne man hindrat folkökningen mera ändå? ... Nativitetstabellerna bära i den ständigt tillvexande kolumnen öfver födda utom ägtenskapets ett sorgligt vitsord både om vanmakten och den förderfliga följden af dessa naturvidriga lagstiftningsförsök till vissa klassers ensidiga förmån. Dessutom är äfven här en osanning på tapeten uti Minervas efterskrik om det gränslösa nivelleringssystemet. Ty det har flera gånger blifvit erinradt och bevisadt, att pauperismen näres vida mera gerom de stora godsegarnes företag att drifva sitt jordbruk fabriksmässigt 1 stora klumpar med löst statfolk, än genom hemmansklyfning och näringsfrihet; men på det örat vilja de konservativa ieke höra. Vi se, att vetenskaper och konster förnedras ill blotta medel för penningeförvärf, och att jalIousie de metier sätter sig till doms öfver de högsta ämnen. -— — Här ser man huru nära vitterheten emot tiden kan föra en menniska änla till gränsen af vansinnet. Månne vetenskapen och konsten var i en mera upphöjd ställning på len tiden, när de nödgades gå såsora snyltgäster vid hofven och lefva af de smulor, som föllo af le rika herrarnes bord, än nu, då de alit mer jort sig oundgängliga för alla företag, som syfta å höjandet af menniskans yttre trefnad och vältånd? Eller månne lystnaden efter penningeförärf var mindre dentiden, då Tysklands feodalerrar tågade ut från sina riddarborgar och på llmänna landsvägen röfvade städernas borgerskap,