Aftonbladet – 30 juni 1843, sida 1

ämne, eller ock — sitter hufvudet löst och slänger i halsduken, som de der gips-kaninerna, hvilkas hufvuden : man kan taga i handen och åter ditsätta. Uniformen sitter merendels illa: ettdera är den .gjord i Stockholm efter märken af en landsskräddare, som i förtreten tagit alla dessa märken rasande, eller är den sammanlaskad af denne samme landsskräddare, som i sin landtliga enfald gjort den allt hvad rasande kan vara. Detta samma gäller alldeles likaledes om de civila kläderna, men de civila västarne, de hafva deremot mångahanda upphof: somliga har man fått af mamma, de äro bastanta och outslitliga, andra har man köpt västtyget sjelf, och låtit samma landsskräddare skämma bort, andra har man förskrifvit direkte från Stockholm eller köpt för tvådubbla värdet eller köpt af löjtnanten, som kom från Stockholmp. Illa sitta de alla, och brukas ej när de skola brukas. De öppna västarne hänga på om förmiddagarne, och med de tillknäppta göras eftermiddags-visiter, när de äro nya och fiffiga. Skjortan är fin, ren och stärkt, men sitter horribelt-illa i bröstet; mamma har ändrat dem en gång, systrarne en gång, en god vän en gång, allt efter nya och varianta modeller ar plöjtnanter från: Stockholmp), men de förblifva lika ohjelpliga -(skjortorna nemligen),. det ena vecket står alltid i fejd med det andra, och om bröstkrus begagnas, så likna de långt mera mormors nattmöss-krus, än en Stockholms-dandys. Stöflarne hafva ej ens ett slägttycke med Stockholms-löjtnantens; de förbålla sig till dessa, som en skön, god, rätt väl ryktad oxe till en glänsande fullblodshäst. Vår unge landt-löjtnant går alltid i liten mössa, aldrig i hatt, hvilket för det