Aftonbladet – 29 juni 1843, sida 3

den nya tiden, likasom den gamla, måste äga nå gra brister, mot hvilka ingen statskonst änn uppfunnit någon universelt botande panace. Men det förvända och obegripligt tomhbufvade som visar, att Hr Menzel, förut bekant såsom e! arg Franzosenfresser, i sjelfva verket endast ä en simpel skolfux, är sjelfva den omständigheten att han anser möjligt att föra tidens ström till baka mot dess källa; ty annorlunda kan man ickt betrakta den tankan, att lifegenskapen eller någo dermed förenligt skulle kunna återställas i sit fordna skick. Det finnes, för att ölvertyga si; härom, ett ganska enkelt medel. Man behöfd nemligen blott fråga i främsta rummet Hr Men zel sjelf, om han skulle vilja blifva en af de de lifezne, hellre än att vara en fri medlem af samhället, och sedermera hvilken medlem som hels! af det nuvarande Tyska bondeståndet, om de ville utbyta sin närvarande belägenhet emot der der ståndsförmånen i fordna tider; och svare härpå utgör en temligen säker barometer på denna möjlighet. Hvad skråtvånget beträffar, så är dermed sam. ma förhållande. Det berömliga i de så kallad skråinrättningarna, som utgör deras grundide, lig ger deruti, alt idkarne af samma yrke förena si; till ömsesidigt bistånd, till vårdande och bevakande af sina intressen, och till utveckling af sjelfv: arbetsskickligheten. Men ingenting hindrar till. varon af associationer i denna riktning äfven nu för tiden och under hvilka ckonomiska författningar som heldst. Det fördömliga i skråinrättningarna eller missbruken deraf, är deremot det prohibitiva elementet deri, d. v. s. att idkarne af ett yrke begagna kraften af sina föreningar, för att, med författningarnas tillhjelp, utestänga andra, än ett visst litet antal, ifrån deltagandet i de borgerliga näringarna, och att nedtvinga arbetsiönerna genom förbud för individerne, att försörja sig med eget arbete, utan att sortera under vissa mästare. Ändamålet med ett sådant förbudsoch monopoliisystem är således i sjelfva verket icke annat, än att på en annan väg komma till samma resultat, som till en viss grad bör bli en följd af den s. k. penningearistokratien eller verkan al de stora kapitalerna: att under den fria konkurrensen borttaga förtjensten ifrån de smärre; ehuru man icke sällan hör skråförbudens förfäktare klaga högljuddast öfver detta slags aristokrati. Det blir en serskild fråga, huruvida den sednare olägenheten kan i någon mån jemföras med den förra, och vi skole, i fortsättningen häraf, icke heller lemna detta ovidrördt; men det bör observeras, att det ej beror på afgörandet deraf, huruvida Menzel har rätt eller icke, emedan skråförbudens tillvaro ingalunda hindrar den rikare handtverkaren eller köpmannen, att genom medtäflan förtrycka den mindre. Frågan är här sådan Menzel uppställt den, om arbetaren och dess belägenhet, samt om skadan eller fördelen för honom sjelf och det hela af hans rättighet att få utöfva en näring utan hinder af de fordna skråbanden, och i detta afseende är det klart, att hvad Menzel vill hafva iterfördt, består just i den delen al de gamla inrättningarna, som han sjelf erkänner såsom purartad) och innefattande grofva missbrukp. lå (Forts. följer.)