Aftonbladet – 28 juni 1843, sida 1

nes luta till sin undergang, bör det icke langre anses som ctt likgiltigt ämne för undersökning, huru denna vigtiga näringsgren skall kunna upprätthållas. Man tyckes vara temligen ense om, att tillverkningskostnaden för det Svenska jernet är för hög, och att detta är orsaken, hvarföre det Engelska, som tid efter annan blifvit allt billigare, numera företrädesvis börjat användas på utländska platser, till alla sådane behof,. der det Svenska möjligen kan umbäras. Ar denna förmodan riktig, så böra våre bergsmän och bruksidkare rikta sina bemödanden på förminskning af tillverkningskostnaderne, och i följd deraf uppstår den frågan: hvaruti bestå dessa kostnader, och hvilken del af dem kan möjligen minskas? Den förra delen af frågan är lätt besvarad; för jerntillverkning fordras nemligen: 4:o Rudimaterie celler jernmalm, 2:o Brännmaterial, som hos oss är träkol, 3:0 Arbetskraft, och 4:0 Transport af såväl rudimaterie och brännmaterial, som den förädlade varan; härtill kommer: 5:0 Afgifter till staten och lokala auktoriteter. Om hvar och en af dessa elementer för jerntillverkningen serskildt undersökes, så torde man kunna leda sig till ett svar äfven på den sednare delen af frågan, eller huru kostnaden för jernets tillverkning skall kunna i någon mån förminskas. Hvad först beträffar rudimaterien, så hafva vi deraf ett rikt förråd, och det är ieke att befara, det vår jernhandtering skall afstadna för bristande malmtillgång; alla undersökningar i afseende härpå torde vara öfverflödiga. Helt annat är förhållandet med brännmaterialet; tillgången derpå är icke lika outtömlig, men man har ändå intill de sednaste åren slösat dermed, och detta slöseri fortfar i visst fall ännu. Så länge träkolen icke varit i högre värde, än hvad arbetskostnaden för dem utgjort, så har misshushållninlgen med dem varit af mindre betydenhet; man har dock på sednare tider börjat inse, att skogen har något eget värde, att den kan lemna andra trävaror än kol, att desse kunna säljas till högre pris än had arbetet på dem kostat; och i följd häraf hava kolen stegrats på alla orter, der skog kunnat användas på annat sätt, än endast till kolning. Detta har förhöjt tillverkningspriset på jern för alla sådane bergsoch bruksidkare, som icke cga tillräcklige fgra skogar, och desse äro de fleste; men äfven de som hafva egen skog, kunna ofta använda den fördelaktigare än till kolning, och deras kol böra i alla fall värderas lika med hvad köpkol gälla i orten; följaktligen har tillverkningspriset på jernet äfven för dem stegrats. Det är således lätt att inse nödvändigheten att bespara en del kol vid jerntillverkningen, sedan skogar och trävaror erhållit ett förhöjdt värde; kan sådan besparing icke ske, så måste jernet ovilkorligt bli:va dyrare i tillverkning, i samma förhållande som värdet af skog ökas. Detta hafva bergsoch bruksidkare längesedan insett, och under sednare ären har mycket arbetats på kolbesparing; det har äfven lyckats att med betydlig minskning i kolåtgång åstadkomma lika stora jerntillverkningar som tillförene, eller hvad som blifver detsamma, att föröka jernproduktionen, utan att kolåtgången blifvit större än förut. Idkarne af tackjernsblåsning hafva i detta afseende fria händer, och äro oförhindrade att draga fördel af de besparingsmethoder de kunna utfinna; men så är icke förhållandet med stångjernsproducenterne; de äro genom Hammarsmedsordningen förpligtade att bestå sine smeder 24 tunnor kol till hvarje skeppund jern, som utsmides, och att betala hvad smeden deraf besparar med hälften mot markegångspriset. Då man nu kommit så långt med kolbesparing, att 16 tunnor koläro fullt tillräcklige för utsmidning af 4 skeppund jern, så måste likväl bruksidkaren betala de 8 tunnor, som i allmänhet besparas med halfva värdet; eller med andra ord: han måste bestå 4 tunnor kol utöfver hvad som åtgår, till hvarje skeppund stångjern. Och då kolen under de sista åren vid många stångjernsverk betalts med 3 Rdr Bko för en läst af 42 tunnor, samt knappast på nägot ställe, med undantag af Norrland, kunnat köpas så billigt som till 2 Rdr Bko per läst, så har !,:del deraf eller minst 32 sk., men mäångenstädes ända till 4 Rdr Bko på hvarje skeppund jern gått förloradt för bruksidkaren, i följd af Hammarsmedsordningens förut citerade föreskrift. I närvarande konjunktur är denna förlust af betydenhet, den utgör mera än hela arbetslönen, som vanligen bestås smeden; och vid sådant förhållande är det klart, att en icke så ringa förminskning af tillverkningskostnaden för stångjern skulle vinnas genom förändring af Hammarsmedsordningens stadgande rörande kolåtgånsen för utsmidning af 4 skeppund jern. Det tredje elementet för jernhandteringen, eller arbetskr.ften, frambringas i England till större del, in hos oss, genom machiner; och det lärer väl vara afgjordt, att tillverkningskostnaden derigenom minskas för det engelska jernet. Man skulle tro, att förhållandet här borde vara enahanda, men detta är icke något axiom. Machinkraften blir fördelaktig, när den an begagnas i stor scala, och detta kan ske i Engand, der rudimaterien till jernet samt bränmaterialet innas på samma lokaler. Sådant är icke förhållandet 108 oss; der vi hafva jerngrufvor, finnes merändels inga skog; derföre måste ettdera transporteras, aningen malmen eller kolen, eller åtminstone tackjeret, och vära transportmedel äro ännu ofullkomliga ch kostsamma. Men låt vara att transporten af ackjernet kan ske billigt och icke behöfver tagas i etraktande; antag vidare, att ett valsverk för stångern vore anlagdt, till storlek och inrättning jemförigt med de engelska; det skulle synas, som vi då orde kunna i tillverkningspris täfla med Engelsmänen. Vi återkomma likväl till frågan om bränmateialet; ett valsverk i stor scala fordrar flere tusende ister kol. eller deremot svarande ved, årligen; om et än anlägges i en skogrik ort, så måste ändock fter några års förlopp, den närmaste trakten blifva koglös och tillverkningen skulle år från år fördyras cnom den allt längre transporten af bränmaterialet. ill man åter begagna stenkol, så blifva de alltid dyare hos oss, än i England, och det är utomdess att efara, det jernes qvalitet deraf skulle lida. Det är iledes åtminstone problematiskt, om valsverk för tångjerr hos oss kunna medföra någon väsendtlig förel. Så länge vi begagna träkol, blifva alltid de ruksanläggningar mest ändamålsenliga, hvilka drifvas red beräkning, att kringliggande skogar fortfarande unna lemna kolbebofvet, d. v. s. att skogarne hinna llväxa lika fort som bruket skattar dem. Besparing arbetskraft, genom tillverkningarnes utvidgande, kan erföre, under närvarande förhållanden, hos oss enast vinnas med vilkor, att åtgången af kol med detumma relativt minskas.