Aftonbladet – 28 juni 1843, sida 1

EADS NNE NE ESO AEA ENSE EE REN ITE SEAE id Stadssmedjegatan; i J. P. BERsEGRENS Bod vid Österlång eringsgatan och Jacobsgränd; i LInnprRoTES vid Noerrlandsga MM 52 vid Röda Slussgatan. ANNONSER emottagas i först längre tiden för tribuner och demagoger, det är nu statsmännens tid.n Men M. H. låtom oss gå till grunden med sakerna, då J benäget lånen mig en så lång och välvillig uppmärksamhet, hvilken är då den sanna, djupa, uthärdande, ja! jag vågar säga den heliga och gudomliga tankan af folkväldet och den franska revolutionen, emedan denna tanka icke är annat än en utgjutning af den kristna iden använd på politiken? Kan denna tanka då vara brottslig? Den brottslig, den som är kristendomens tanka! Den är ingenting annat än böjelsen, än trängtan till själarnes enhet! folkets enhet med sig sjelf, genom undertryckandet af ståndsprivilegier och de fördomar som splittra oss; (fortsatta biallsrop) folkets enhet med sin styrelse! Demokratien, det är enheten! Revolutionen är enheten! Den sanna liberalismen är enheten! Sammangjutningen af vilkor, stånd, yrken, i en enda och sammanhållen nationel individualitet! Se der hvad Frankrike vill, äfven sig sjelf ovetande Se der hvad dess serskilda regeringar envisats, och olyckligt envisats att icke vilja! Folkväldet vill förena, makten vill söndra! Hon vill det genom ärftligt pärskap, som i grunden icke vore annat än regeringar genom förstfödslorätt. (Bra, bra.) Hon vill det genom en valrätt inskränkt till en verklig valoligarki! Hon vill det genom hvad hon kallar lagligt land, såsom motsats til ett land med tretti millioner menniskor utanför vallagen. (Mycket bra!) Hon vill det ända till inrättandet af ett slags hemliga råd, som skulle ställa sig emellan den valda myndigheten och kronan. (Mycket bra! bra!) Hon will det genom befästningarna omkring Paris. (Bra, mycket bra!) Hon vill det genom en regentskarslag, som skall beröfva folket dess naturliga och oförytterilga rätt, att sjelf bevaka sitt väl under ett interregnum! (Bra, bra!) Hon vill det, slutligen genom isolerandet af en thron, hvilken hon vill låta uppbära på den inskränkta grundvalen af en styrelsearistokrati, i stället att ställa den på den orubbliga, den stora grundvalen af ett helt organiseradt folk. (Lifliga bifallsrop.) Ja, se der öfverallt de två motsatta syftningarne hos folket och makten. Och ändå förundrar man sig öfver, att oppositionen växer! Ack! det förundrar mig deremot, att ej redan hela nationen är med oss i oppositionen.... (Talrika, lifliga bifallsrop.) Talaren hvilar sig något; går ned i salen, och samtalar några ögonblick med dem, som omgifva honom. Och likväl, M. H! var det ej ett temligt vackert uppdrag, som Försynen bevarade åt monarkien af 1830; uppdraget att grunda nationens och dess styrelses enhet? Var det icke det som skulle hafva intryckt inseglet och gifvit en egen och storartad karakter till dess dynastiska inrättning? Visserligen! Det skulle hafva gifvit åt denna inrättning en karakter, som icke skulle litit den förblandas med någon annan, och jag vågar påstå, att jordmånen var väl beredd för densamma. Feodalväldet hade till karakter och till förjenst det väpnade försvaret af nationens landamären; dess slott, af hvilka J skåden ruinerna på edra berg, voro icke alltid röfvarnästen eller tyranners kulor, såsom man låtit Eder tro; de voro äfven provinsernas fästen, som sedermera hafva bildat Frankrike, förenande sig. (Rätt bra!) Ludvig den tjocke förberedde oss vår nationella och politiska frihet genom den frihet han förlänade åt Komunerna. Ludvig XIV och Colbert gaf oss förvaltningen, denna statens centraliserade och likformiga handling, som man dittills icke uppfattat. Revolutionen 4789 gaf oss jemlikheten, denna förnuftiga jemlikhet som vi alla vilje, adels-jemlikheten och icke låghetens; den jemlikhet som förädlar hela verlden! ty allas adel, folkets adel, är friheten! (Bifallsrop.) Åt 4830 års regering var det förbehället att fullborda och organisera nationens enhet genom den stora och rättvisa fördelningen af de politiska rättigheterna uti ordnade proportioner med alla garantierna af grundlighet och moralitet, till alla medborgareklasser som bilda fölket då det organiserar sig. Se der den tanka som lifvat mig ifrån första dagen då jag vidrört politik, och som jag ej skall npphöra att fullfölja, så länge j bibehållen åt mig den medverkan, hvaröfver jag är så stolt och af hvilken jag känner mig stärkt i min svaghet och i min enslighet: att fulikomna, fullborda, befästa denna ädla nations enhet och derigenom medyerka till den stora enheten emellan nationerna! Hr de Lamartine utvecklade nu den tankan, att tiden arbetar för dem som bylla sanningen, och att det fordras, under förutseendet af de brytningar som hota Frankrike, att arbeta på att bilda en allmän anda; ty, sade talaren: Det är blott de nog starka massorna, som kunna krossa partierna! (Bravo.) Massornas tid nalkas, och jag glädjer mig deråt; men deras ankomst på skådeplatsen måste vara ordnad för alt vara varaktig. Talaren yttrade nu något om det värde han sätter på stora föreningar, der allmän-andan bildar sig. Härvid afbröts han af en röst, som liknade honom vid OConnell. Hr de Lamarline. Jag hörde uttalas namnet OConnell. N:j, M. H.! lyckligtvis ingenting gemensamt emellan honom och oss, emellan Irland och Frankrike. Hvad skåde vi väl i detta ögonblick? Denna morgon hafva tidningarne återljudat af hans yvältaliga uppmaningar till sjelfständighet; vi se OConnell, en passionerad talare, fo:klik, fosterländsk, religiös, en katholsk tribun från medeltiden antaga titeln af sitt folks agitator, för att med all det menskliga ordets förmåga uppröra folkets passioner, de goda som del onda, och uppväcka dessa stormar, hvilka ibland föra med sig friheten, men ännu oftare förstörelse och folkets hårdare träldom. (Sensation.) Gud vare lofvad, något sådant behöfve vi icke göra i Frankrike! Man behöfver aldrig Wpröra ett fritt land. ett land, som är försäkradt att alltid blifva det. (Bra.) Här behöfves tvertom endast att stadga, lugna, sammanhålla allmänna andan och att genom just dennas stillhet visa dess styrka, dess myndighet. Allmän-andan, M-. H., är oppositionens allsmäktiga vapen. Det är allt hvad som behöfves; men det bör icke förslöas genom liknöjdhet. Väpnad med en dylik kraft i allmänna a Ar oo ta fAlll allt has aA dd ES AR I j I I I I I k