Aftonbladet – 27 juni 1843, sida 3

ken den penningebrist eller klena årsväxt, hvaröfver man i de bördigare provinserna nu klagar, drabbat oss. Visserligen kan hvarken koppar eller jern för närvarande säljas under det. silfret går ut ur banken, men månne det ej är lika godt att ha koppar och jern i förråd som silfver? I alla fall kommer nog silfret tillbaka en gång då jernet och kopparen gå ut. Undertiden kunna våra handlande lära sig att bältre taga sig tillvara för stora och oförnuftiga importer a! en hop öfyerflödsoch lyxartiklar, och våra brukspatroner lära sig att bli bruksinspestorer, som vore för dem en både passande och lönande sysselsättning. Det skulle bekomma deras tjocka magar rätt väl att gå upp i smedjan kl. 4 på morgonen. De skulle ej då behöva göra kostsamma resor till brunnar för hemorrhoider. Sutte de på sitt kontor i stället för vid wirabordet hvar dag, så skulle de sannolikt cj så ofta bli besvärade af dessa fördömda anmaningsbref, som till och med allmogen nu fått reda på och kallar, sinnrikt nog, förmaningsbref. Vi ha ofta undrat om det verkligen är så farligt med vår jernhandtering som det låter. Oss vill det synas som att jernet kan säljas till betydligt lägre pris än det vanliga, om brukspatronerna sjelfva vore inspektorer, om de lefde tarfligare, om de ej betalde sina bruk för högt i inköp, om de ej genom en orimlig täflan uppdrefve alla arbetslöner, om de mera tänkte på jernets qualitet än dess quantitet, o. s. v. Vid en kris, sådan som den närvarande, synes det, som alla de skuldsatta brukspatronerna skulle gå under och hvilka må anses som till spillo gifna, emedan mängden af dem köpt bruken dyrt utan att ha kapital, och drifva handteringen utan att ha förlag. Dessa kraflare, som lefva på lån och ställa sin förtröstan på diskonter, må gerna afträda från scenen och lemna rum för solidare personer, hvilka ej lära underlåta att på pantauktioner inropa bruken för så lägt pris, att det lönar sig att smida, och som kunna ha förlag för mindre än 8 procent. Det allmänna har härvid ej förlorat annat än att lycksökare, (som ej frågat efter hvad de betalt, emedan de ej haft något att förlora) blifvit undanträngda af förmöget, sjelfägande och industriöst folk, vänner af ordning och sans, som ej betraktar myntförsämringen för sin sista resurs, som ej tror att lyckan ligger i sedelutsläppning och låne-anstalter, som ej behöfver stärka sin kredit med lysande middagar och förgylda möbler. Det är med rikt, förmöget och oberoende folk som med förtjensten; de skryta minst, emedan det är öfverflödigt. Utomlands ser man millionärer lefva så stilla, flitigt och obemärkt, att det skulle väcka horreur hos en svensk kongl. sekter. Fåfänga är en nationalkräfta hos Svensken, den sticker fram genom vår historia och gör att vi ännu sjelfva hedra oss eller skämma ut oss med benämningen Nordens Fransoser. Vi äro öfvertygade att Fransoserna flina häråt. Thorild (och det var ingen dufunge) kallade deremot Sverige för Fransosernas drängstuga. Man torde kanske förebrå oss att söka individuella orsaker till en allmän olycka, men pröfve hvar och cen sig sjelf, och han skall utan tvifvel slutligen finna, att hvar och en, äfven af våra brukspatroner, är sin egen lyckas smed. Det är alltså icke värdt, att bruksintresset vill öfverflygla alla andra intressen i staten, ty staten är i alla fall icke gjord för brukspatronernas skull. En statskupp för deras skull vore, som det nu ser ut, att kosta krut på harkrankar. Att hjelpa de objelplisa är en hjelplös dumhet. Det gifves olyckligtvis mennissor, hvilkas hela existens är allt ifrän början funderad på hjelp och understöd af andra, och finna det obegripligt att någon kan hjelpa sig sjelf. Det var en gång en af våra hypotheksoch inteckningsmakare, som mötte en bekant och på tillfrågan hur han mådde, svarade lika lakoniskt som uppriktigt: Hå bror jag går med öfverränta jemt,. Sådant är också ofta förhållandet och kan väl ej vara annat, då man betraktar att all Sveriges fastighet, så bruk som landtegendomar, äro intecknade för omsring 70 millioner, en summa, som hela Sveriges penningestock ej räcker till att betala. Man kan alltså vara säker, att få af dem, som bebo våra bruk och rerrgårdar, äro ägare, och som numera hvarken bruk Her jordegendom ge 5 å 6 procent, så är den fåängan att anses för ägare nog dyrt betald, och må-! te förr eller sednare kompenseras med det obehaget utt se sig utfattig. Man har imediertid Iyst eu liven id och fått tillfredsställa sin fåfänga. Eu jordegeniom kan svårligen föda mer än de till dess skötsel rforderliga folk och kreatur, ty i vårt land produ;erar jorden i 8 månader ingenting, men som fo!k ch fä ej undertiden ligga i ide, hvilket vore det naurliga, utan fordra hus, mat, kläder, ved, ljus m. m., å kan det ej bära sig om ej jordbruket understödjes! f binäringar, och hvartill gemenligen skogen tillgries. Bränvinsbränningen har upphört att löna sig, äden är ej i pris, och i dess produktion täflar man ned hela Sveriges allmoge om att tillverka för lägsta riset. Ladugårdsprodukter är det på samma sätt I ned. Endast bonden, som ej räknar på arbetet, kan älja sådant utan förlust till närvarande pris. Hvad r det då som uppdrifvit fastigheterna i värt land till jeras höga pris? Utan tvifvel dåligt och osäkert nynt, alltså vinglerier. Måtte ej samma vingleri förtöra frukterna af realisationen. E—— L 2